19 juli 2015

Några duger mera och somliga duger bäst

Du duger som du är, är en tanke som används i övertalande syfte. Idén är att få den person som tilltalas att känna sig accepterad och bra. Det är inte så dumt att få människor att må gott men så fort någon slags interaktion ska till räcker det sällan att duga.

Den som är duktig på något, eller populär och beundrad, går före den som duger. Det gäller i arbetslivet och det gäller inom folkrörelser och föreningar. Till och med i familjer där man gärna talar om den villkorslösa kärleken så behandlas familjemedlemmar olika. Det blir en del av samspelet och förstärks genom rollerna man tilldelas. Där kan det till och med vara så att den som strular och ställer till det lyckas knuffa undan de övriga. Det sker genom att ta all kraft och energi hos de vuxna i anspråk. I de sammanhangen betyder detta att duga inte särskilt mycket.

Evolution och utveckling riskerar att stanna av om allt och alla duger. För företaget som vill förbättring och produktutveckling kan alla duga, det vill säga vara sedda som människor med okränkbart och gränslöst människovärde, samtidigt som de är fullständigt odugliga för att bidra till det företaget vill åstadkomma. Sedan ska väl i ärlighetens namn påpekas att det kräver god människokännedom och psykologisk insikt om företaget, föreningen eller församlingen ska lyckas välja ut de personer som verkligen har de kvalitéer och kompetenser som behövs.

Tar man handboksarbetet i Svenska kyrkan som handlar om att mejsla ut en ny bok med alla anbefallna gudstjänstordningar, till exempel nattvardsböner och syndabekännelser, så är det bara somliga som har dugt att sitta med i en inre krets. Sällskapet "experter" har dessutom inte varit helt öppet redovisat. Några av de verkliga liturgiska experter som finns har lämnats utanför, har inte dugt, kanske för att det myckna vetandet verkat hotande för de andra?



Eller fundera över detta med vice statsminister. Åsa Romson dög till att bära titeln, men inte att utföra uppgiften, ansåg socialdemokraterna. I klartext ansåg man att hon inte räckte till. Hon tillhörde inte de alla som duger som de är.

Om ingen egentligen tror att alla duger, varför fortsätter man att orera om det? Varför påstår man något som inte har generell räckvidd och endast undantagsvis fungerar? För att det verkar generöst och tolerant? För att det tystar kritik mot de utvalda "dugliga"?

Nästa gång någon börjar tala om hur viktigt det är att alla får känna att de duger borde det inte få stå oemotsagt. Ty det är mycket sällan sant. Och om alla duger varför är det alltid så att några duger mera eller till och med bättre än alla andra, det vill säga de duger mest och bäst?!