30 november 2015

Adventskalender 1

Blinka lilla stjärna där... i nästan varje fönster. Adventsstjärnan har tänts och adventstiden är inne. Stjärnan som ska leda kungar och stjärntydare från fjärran länder, de vise männen, till Betlehems stall skimrar nu i varje väderstreck. Som vittnesbörd måste man nog konstatera har stjärnan i fönstren förlorat sin betydelse. Tänk om alla prydde sina fönster med Betlehems stjärna, hur skulle det bli då? Under alla omständigheter en enkel påminnelse om vad vi förbereder oss inför och vilken ankomst vi väntar på och längtar efter.

Det är, som en daglig bloggare konstaterade, inte julen som ska komma. Inte ens stjärnan, utan den som stjärnan leder alla oss troende såväl som tveksamma sökare till. Den som är julens under. Jesus.


Men hoppsan. Där gick vi händelserna i förväg. I de gamla adventskalendrarna fann man Jesusbarnet först underlucka 24.

På dagens julkort håller en miniängel ett stycke ljus. Det får bli det första adventsljuset. Framför stjärnprydda skärmar bland molnen står den vita ljusbäraren. I valvet ovanför är stjärnan tänd. Den stjärna som gav oss ordet ledstjärna!   Det känns bra och uppmuntrande i en tid där stjärnorna mest lyser för sig själva. Betlehems stjärna gav sitt ljus som gåva till ett barn!

God och glad advent! Härlig och trevlig advent. Gott nytt kyrkoår!

Besök gärna lucka 1 i förra årets kalender.

29 november 2015

Att se det man behöver och vill

Utdrag ur ny predikan på ordrik:

Vi ser olika beroende på vad vi behöver
var vi befinner oss i livet
och vad vi är intresserade av
De sjuka såg nog läkaren och helaren
De uppgivna och trötta
såg kraft och hopp
Tvivlarna, de tveksamma, såg övertygelse och tro
och andra såg bara firande och fest

Vad intåget betydde kunde man
inte veta och förstå fullt ut
Inte förrän efter det att Jesus
hade fängslats, lidit, dött och uppstått
Då kastades nytt ljus över intåget.
Det som hänt var något annat, något mer
än det man trodde sig ha sett

Många såg bara nederlag och lidande
De vände sig bort från honom
De som vill revolution och egen makt
De hade ordet i sin makt
Kunde styra opinioner så att
andra följde efter och bytte åsikt
Den där Jesus, han var nog inte den vi väntat
Han förtjänade nog att plågas av spik och hammarslag

När dramat var över började lärjungarna
och kvinnorna i Jesu sällskap
se och förstå det hopp han tänt
Han som förebådat och satt igång
en förändring större än
krig, världslig makt och politik
Jesus liv och gärning pekade på Guds rike
genom och bortom tid och rum
Ett annat slags rike, inte av denna världen

Tankens förtvivlan bröts
känslor av vanmakt blev tillförsikt och tro
Jesus från Nasaret som red in i Jerusalem
hade samtidigt påbörjat sitt intåg
i människors hjärtan och sinnen
ty Gud och Guds rike var nära

26 november 2015

Porten blev trång och vägen till Sverige smal

Just nu värnar Sverige asylrätten genom att göra det svårt att på rim liga villkor få asyl och permanent uppehållstillstånd. När regeringen i vårt land inför tidsbegränsade uppehållstillstånd för barn och barnfamiljer går man på tvärs mot Barnkonventionen. Den konvention som ska skydda barnens rätt och som samma regering påstås önska se som lag.

Utan att känna till de fakta regeringen bygger sitt beslut på kan man förstå att det finns myndigheter som går på knäna. Och att det finns utmattade flyktingmottagare och poliser. Dessutom inser även vi som saknar detaljkunskap att regelverken är gjorda för andra situationer än den som nu råder.

MEN, Sverige har länge starkt och eftertryckligt agerat för humanitet och människovärde. De nya undantagstillstånden solkar denna tradition. Människor som redan är här blir drabbade av snabbt införda regeländringar. När de gav sig av på de mödosamma resorna till norra Europa tillämpade Sverige andra regler. Att ändra dem så att det går ut över dem vi redan släppt in i landet för att söka asyl är illa. Skulle familjeåterföreningar nu inte bli möjliga? Skulle människor nu behöva förtjäna sitt permanenta uppehållstillstånd genom att försöka tränga sig in på den redan underdimensionerade och begränsade arbetsmarknaden?

Innan man gjorde porten trång och vägen smal till Sverige hade det varit på sin plats att man på allvar inventerat vilka möjligheter det sk civila Sverige har. Det finns många som skulle kunna bidra, men aldrig fått frågan. Och det finns möjligheter att skapa undantag i byråkratins Sverige. Humanitet och medmänsklighet bör i kriser gå före paragrafrytteri!

Nog måste lagens och reglernas syfte tillåtas övertrumfa bokstaven! Det vore inte bara en lösning för stunden. Hela landet kunde ha nytta av att man nu hittade mera framkomliga och mindre administrativt krångliga och kostsamma metoder. Människor på flykt behöver en fristad, en trygg plats att lägga till vid. Sverige har varit en sådan hamn. Låt det så förbli!

23 november 2015

Symbolanalfabeter och bortförklaringstolkar


I SvD är Lotta Lundberg rädd för symbolanalfabeterna. Hon skriver: Jag är rädd. Men inte i första hand för jihadister och psykopater. Var sak har sin tid. Utan för symbolanalfabeterna. De som inte kan tyda en metafor, de som inte kan tolka en text. De som tror att Muhammed stod i rondellen eller att Jungfru Maria aldrig har legat. De som hävdar att eftersom ingen levande varelse kan gå på vatten, tänker de inte befatta sig med sån skitlitteratur. Eller med oss som läser den.
Visst finns det anledning att frukta dem som inte förmår se att det finns fler lager av betydelse i texter, traditioner eller hos symboler. De som hävdar att de inte behöver tolka eller brottas med en text utan nöjer sig med att läsa som det står. Det blir en endimensionell bokstavstro som bortser från textens eller symbolen kontext, dess sitz im leben, dess världsbild och grundläggande värderingar. Det finns dock sekter och fanatism som i kombination ger förfärande resultat. Då försvinner det mänskliga och det medmänskliga bakom ett förblindande tunnelseende där illusionen att förfoga över sanningen skadar tankeförmågan och perceptionen. Den egna gruppen mot alla andra och världen...
Lotta Lundberg berättar vidare: Jag är bekännande kristen. Det betyder inte att jag tror på helvetet, att Gud skulle ha hittat på något så infamt som ett kosmiskt koncentrationsläger.
Man skulle ju kunna tro att en person som genomskådat symbolanalfabeter också skulle kunna tänka att helvetet betyder något viktigt utan att kanske vara just ett kosmiskt koncentrationsläger. Att skiljandet av får och getter är ett bejakande av människors möjlighet att själva välja något som påverkar bortom livet som vi känner det.

Självklart behöver text tolkas, särskilt om den ingår i en religiös urkund som är skriven på andra språk för mycket länge sedan. Texten ska färdas genom tid och rum, bryta upp från en världsbild och landa i en annan, göras rimligt begriplig i en tid då vetenskap och forskning påverkat det mesta och bli brukad som rättesnöre och uppenbarelse i liv och gudstjänst.
Men vad ska man kalla den läsning eller det studium av bibeltexter som enbart tror att verklig förståelse handlar om att man utforskar texten som allergorisk, symbolisk och så gott som aldrig betydande det den säger på berättar- och sakplanet? Angreppssättet tar Bibeln på så pass stort allvar att man lägger massor av kraft, energi och kunskap på att genom finurliga och komplicerade resonemang söka bortförklara vad texten tycks handla om och säga. Risken är betydande att resultatet blir synnerligen godtyckligt.
Det som händer i nästa steg är intressant. Det är då man till och med inom kyrkan och bland teologer bryter upp från bibelstudiet och börjar använda analogislut eller förmenta logiska resonemang för att slå fast teologiska sanningar. Då kan det heta att Gud är kärlek. Därför… och så följer något påstående som man menar bestyrks av att Gud är kärlek.  
Då vittrar respekten för Skriften och Ordet efterhand bort och det blir allt enklare att bara tillämpa allmänna resonemang om sådant som har med kärlek, medmänsklighet och aktiviteter, verksamhet och goda gärningar att göra. Olika ideologier blir ledande vilket får somliga att tro att deras sammanslutningar och grupperingar har viktiga läxor att lära kyrkan. De menar sig ha en uppgift att ingjuta sina egna och bättre idéer i kyrkan.
Lotta Lundberg avslutar sin krönika i SvD med att nagelfara naiv bokstavstro: Denna bottenlösa dumhet finns i alla läger. De bokstavstrogna, symbolanalfabetikerna, fundamentalisterna och sekteristerna möts i en gemensam himmel (Nota bene igen, för den som har svårt med symboler: med himmel menar jag en imaginär plats, det är en abstraktion, inte ett cocktailparty intill en flygplansvinge). De vill strypa det utrymme som gör det möjligt att sätta sig in i en annan människas situation. Undertext är fantasi och fantasi är förutsättningen för empati. Religion är som vädret. Det åstadkommer en rad olika saker.
Jag känner sympati för Lundbergs försvar för religion och tro. Men hon drar alldeles för långtgående slutsatser av tro som är bokstavlig. Det är inte sant att alla dem som kan kallas fundamentalister skulle sakna förmåga till empati och medmänsklighet. Även de som tror att Bibeln är Guds uppenbarade ord behöver inte ha låst in förnuftet i ett kassaskåp och svalt nyckeln. Särskilt som de som tolkar ibland sätter på frihjulet och drar iväg, Gud vet vart…
Om synd inte är synd och ondska inte ondska, om helvete inte är helvete och dom inte dom. Ja om dessutom himmel bara en dröm och mirakel och under bara sinnrika sätt att förgylla något naturligt så finns det väl knappast någon anledning att tro att korsfästelse är lidande och död och uppståndelse något annat än en mörk och tom grav.

22 november 2015

Med domens dag för ögonen

Kristus är kyrkans huvud. Varje kyrkomöte och samfundsstyrelse behöver hålla denna insikt levande. Varje församling, varje anställd och varje medlem behöver bejaka denna hållning. Annars är det lätt hänt att man tror sig ha rätt att själv styra och ställa efter eget förstånd, som om kyrkan vore en organisation vilken som helst.

Vad Svenska kyrkan tror, lär och bekänner är inte heller en fråga om tillfälliga kast i opinioner eller trender. Så länge Svenska kyrkan vill vara en kristen kyrka med en apostolisk tro behöver det man tror, lär och bekänner stå i samklang med vad apostlarna trodde, lärde och bekände.

Med små justeringar här och där blir förändringarna tagna var och en för sig inte så omvälvande. Men när man försöker se hela bilden, höja sig över de enskilda träden, det är då man kan se skogen. Då märks det om det finns kalhuggna ytor.

Rädslan att tala om synden gör sig ofta påmind. I predikningar, i undervisning och samtal tonas synden ner. Den verkar så frånstötande och stämmer illa med hur människor brukar uppfatta sig själva, Den goda viljan anses ganska ofta räcka långt. Syndabekännelse och bön om förlåtelse blir då mindre viktigt. Och om den egna belägenheten inte alls är så allvarlig, om de egna gärningar när man gör så gott man kan är tillfyllest, då blir det allt svårare, rent obegripligt, att tala om hur Jesus måste lida och dö för våra synder.

Domsöndagen ger tillfälle att tala om det yttersta tingen, om Kristi återkomst som Herre och Domare. Men om Gud förlåter allt oavsett hur vi levt blir ju också det kristna livet med bön, lovsång och gemensam eukaristi inte heller något en människa behöver ägna sig åt. Om Domens dag enbart framställs som återställelsens dag, som en helandets och upprättandets dag, försvinner den personliga utmaningen att leva som lärjunge, kärleksfullt och ansvarstagande. Ty inget ansvar kommer att utkrävas. Guds nåd drar ett streck över allt. Det blir allmän frälsning. Det spelar ingen roll om man sagt sitt ja eller sitt nej till Gud. Även de mest monstruösa brott som har begåtts, ta terroristiska dåd eller folkmord, skulle då intet betyda? När predikanter låtsas att de redan vet att allt sådant förlåts och glöms bort behöver de utmanas och ifrågasättas.

Om det vore så att domens dag innebär att ingenting under livet egentligen spelade någon roll, varför finns det då flera texter som är mycket tydliga om domen och om en evig åtskillnad? Varför talas det alls om att bli dömd eller bortvisad? Ansåg Jesus att hans lärjungar behövde skrämmas upp rejält för att de skulle skärpa sig och förstå allvaret?

Kristi Konungens dag, domsöndagens texter talar tydligt om att alla slags avsteg från ett kärleksfullt liv kommer att prövas och dömas. De som anser sig vara rättfärdiga och berömmer sig av sin fromhet ska inte vara så säkra de heller, om man ska tro flera Jesusord om vilka som går före i Guds rike.

Det går inte an att använda domstexterna som skrämsel eller hot. Det är inte upp till människor eller ens till kyrkan att avgöra hur Kristus domaren kommer att döma. Men kyrkan ska predika omvändelse, förkunna att Guds rike är nära och är kallad att oupphörligen tala om räddningen genom Jesus Kristus.



17 november 2015

Effekten, är den verklig?

I Örebro spelas Lucy Prebbles EFFEKTEN på Nya China. En föreställning om några frivilliga försökskaniner som ska pröva antidepressiva medel, s k lyckopiller. Doserna ökas efterhand och det som sker mellan försökspersonerna blir till en fråga om det de känner är verkligt. Eller är det kemikalierna i dem som fabricerar upplevelserna?

Parallellt utspelar sig ett speglande relationsdrama mellan chefen för försöken och doktorn som handhar själva experimentet. Hur långt kan man åsidosätta vad man tänker och känner för att leverera resultat? Går det verkligen att stänga av samvete och moral? Det blir till en fråga om förpliktelser och lojalitet och om att vara sann mot andra och sig själv. Doktorn levererar en nyckelreplik när hon yttrar att hon nog är död, det är bara kroppen som inte har fattat det än.

Föreställningen är rolig och rapp, men även tragisk och sällsynt allvarlig. Det blir en hel del skratt men även passager där man drabbas och känner medlidande. Några ögonblick blir det andlöst tyst, människor håller andan, gripna av det som utspelar sig så hudlöst nära.

Den som får chansen att se EFFEKTEN har all anledning att göra det!

Skådespelare är: Frida Beckman, Peter Eggers, Isabelle Moreau och Per Burell, Regi: Andreas Kundler. Föreställningen ges av Riksteatern och Örebro Länsteater.

16 november 2015

Kyrkomötesmerit att missförstå och misstolka

Den som är ovan vid Svenska kyrkans beslutsapparat och dess sätt att fatta beslut blir förmodligen rejält konfunderad om personen råkat betrakta webbsändningen av kyrkomötets debatt. Det är som att befinna sig i riksdagen. På samma sätt som där talar människor formellt och upprepar ofta redan intagna positioner.

Det är som om det vore en merit att medvetet vilja missförstå sina motståndare. Viljan att begränsa och mota bort de grupper och personer som vill hålla fast en mera klassisk, traditionsenlig eller ursprunglig tolkning av tro, lära och bekännelse demonstreras tydligt. Hur länge kan någon tåla att gång på gång möta försök att bygga avgränsande hinder.

Här lägger mötesordning och modeller hinder i vägen. De samtal där människor kan mötas över åsiktsgränserna får ju åskådaren aldrig se. Här skönmålas det egna och annat misstänkliggörs. Antingen därför att de förtroliga mötena aldrig äger rum eller därför att de sker bakom lyckta dörrar och enbart fungerar där. Men ska Svenska kyrkan undvika att falla sönder krävs betydligt mera av ömsesidighet och vilja att hålla samman kyrkan. Då går det inte att ständigt attackera dem som inte är beredda att förändra bekännelsen utifrån någon hänvisning till folks åsikter eller tyckanden. Det är så man gifter sig med tidsandan och har man börjat rutscha i den kanan är det svårt att sätta stopp.

Olle Burell, s-gruppens talesman, antydde i ett inlägg till förmån för vigselplikt för nyvigda präster (dvs innefattande samkönade vigslar) att det fanns gott om andra samfund man kunde söka sig till om det inte passade att vara med i en på så vid reformerad Svensk kyrka. Man undrar vilka förbindelser han kan ha med vilka samfund där det vore möjligt som evangelisk luthersk präst att verka?

Sådana erbjudanden, hot och önskningar, att somliga präster faktiskt borde och ska ge sig av, får sällan mothugg. Sällan säger någon biskop ifrån så man förstår att de blir upprörda och förtörnade över sådant trams. Deras tolerans för sådana utstötningsförsök är ibland ganska plågsam.Kanske borde de som vill mota ut somliga av kyrkans tjänare börja fundera på med vilken rätt och i vems namn de arbetar för en sådan utstötning. Skulle man tillämpa den gyllene regeln i detta sammanhang borde man väl på samma vis önska dessa ständigt missnöjda och restlöst förändringsbenägna glädjen att hitta ett sammanhang där de för en gångs skulle fick och kunde trivas utan att behöva rensa ut och bort dem de icke kan tåla.



15 november 2015

Oskuldens tid och minnet

Efter attentaten och massmorden i Paris är stämningsläget annorlunda. Normaliteten har bytts mot förtvivlan och sorg och på längre avstånd av upprördhet, oro och vaksamhet. Uttalanden görs av statschefer och politiska ledare om hur man sluter upp på Frankrikes sida och om hur man vänder sig mot terroristerna. Tidningar fylls av tänkvärda artiklar om hur terroristerna öppnat krig mot vanligt folk, mot alla. och om att nu behövs det andra insatser än deklarationer om storskaligt krig mot fundamentalistiska och extrema islamister. Läs gärna Jenny Nordbergs artikel i SvD.

I väst har nästan alla glömt sin historia och de övergrepp och skoningslösa plundrings- och erövringståg som historien är fylld av. Den historien spelar roll i den obegränsade barbarism som terroristerna anammat. Men det gör även västs bombningar och drönarattacker, särskilt när de orsakat många civila offer.

Ondskan i det övervägda, medvetna och kalkylerade mördandet bygger på en låtsad rationalitet. Man rättfärdigar sitt handlande med förenklad och svartvit retorik. Det sker genom att bortse från all slags moraliska förpliktelser som humanitet och medmänsklighet ålägger varje människa. Kristendom och islam är fyllda med sådana förpliktelser mot främlingen och gästen, av bistånd och allmosor till den behövande, av solidaritet med medmänniskan. Likgiltighet och förakt inför det liv Gud skapat hör samman med djävulskap och ondska.

Oskuldens tid är nog förbi. Oskulden som låtsades att historien inte betyder något eller att den är glömd och borta. Det går inte längre att förtränga det som varit. Vi måste alla minnas. Så att inte vår egen historias allra mörkaste kapitel ska skrivas en gång till...

Samtidigt behöver vi gemensamt protestera mot försöken att rättfärdiga kallblodiga massmord i vår tid med händelser ur det förflutna. Om den retoriken får fortsätta kommer det inte att finnas någon ände på det myckna dödandet. Inte heller kan våra samhällen negligera de isolat och ghettoliknade förorter där frustration och hat ges näring. Platser som tycks inspirera till att unga människor i Europa väljer att bli terrorister och resa till Mellanöstern för att strida.

Ett sätt att möta framväxten av extrem islamism är ett arbete där många kan hjälpas åt. I arbetet att möta, mobilisera och inkludera särskilt unga människor, de som befinner sig i marginalen, i utanförskap, bör särskilt muslimer och kristna stå vid varandras sida.






13 november 2015

Rättigheter för barn och unga

Varför får somliga alltid fördelar och bättre chanser än andra? Ska vi inte vara lika? Eleven ser på politikerna på podiet och verkar inte tro att det finns något svar. Hon har bara konstaterat hur det ligger till i den jämlika skolan. Hon har upplevt att olikheter och särbehandling kvarstår så att somliga får många fördelar samtidigt som andra kämpar i ständig motvind.

De tre politikerna på podiet i bibliotekets café Mummel och mums tittar på varandra och försöker så gott de kan besvara frågan. Alla ska behandlas lika, säger de. De hänvisar till Barnkonventionen och till läroplan, rektor och andra som ansvarar för hur det ser ut i skolan. De gör så gott de kan dessa unga men redan erfarna politiker. En av dem är redan kommunalråd och en annan regionpolitiker.  Trots att de redan fått sina törnar inom det politiska systemet tror de fullt och fast på att missförhållanden går att rätta till inom systemet. Deras uppmaning till flickan blir att vända sig till någon för att påtala missförhållanden.

Jag tänker att systemet inte rår på de osynliga band som finns mellan människor och som de knappast själva är medvetna om. Studiebakgrund, status, namn, ekonomi, vänskapsrelationer, favoritism, fördomar.

Flera elever frågar sedan om mobbing. Vad som görs för att ta tag i den, få den att upphöra. Åter hänvisar politikerna till att regler och normer dömer ut mobbing och de gör det uppmuntrande och inkännande. De talar om att internetmobbing ofta får allvarligare följder än den mobbing man möter mer direkt. Och så pekar de på stöd och hjälp som finns. De nämner apparatens tjänstemän och samarbetsorgan. Det är rektor och kuratorer, sjuksyster och lärare, det är elevråd och andra grupper. Ytterst är rektor ansvarig och det finns planer och strategier för hur man ska hantera mobbing.

Kan verkligen planer och åtgärdsprogram komma till rätta med mobbing? Måste inte skolan också räkna med eleverna som de viktigaste resurserna i arbetet mot mobbing? Där mobbarna tillåts dominera och rädsla griper eleverna så att de tystnar lär problemet bli ofattbart svårt att komma åt. Inte så att man kan vältra ansvaret från vuxenvärlden till ungdomarna och barnen själva. Men skolans elever, liksom varje anställd på en arbetsplats, är resurser i arbetet mot mobbing, utstötning och förföljelse.

Det sägs många fina ord om Barnkonventionen denna afton. Man betonar att barn har rättigheter och ska kunna ställa krav. Men rättigheterna kan inte bara tillgodoses av stat eller kommun. Rättigheter innehåller också en moralisk skyldighet att bidra till att rättigheterna blir rådande även för andra.

Många kloka frågor ställs av ungdomarna och politikerna visar att de vill arbeta med de problem ungdomarna påtalar. Varför lyssnar vuxna mest på vuxna? Varför har ungdomar så lite att säga till om? Ifrågasätt oss, gå på oss om det är något ni tycker och vill, sägs det från podiet.

Det man nästan glömmer bort är just att de ungdomar som är där av eget intresse behöver tänka kring frågor om relationen mellan grupp och individ. Grupperna ungdomar eller elever har sällan kollektiva rättigheter. Rättigheterna tillförsäkras först och främst varje person, ung som gammal oavsett kön, religion, sexuell läggning, etnicitet eller någon annan variabel som kan användas som diskrimineringsgrund.

Kristendomen betoning av kallelsen, det personliga ansvaret, att älska sin nästa som sig själv gör varje person till en aktör. Även de elever eller ungdomar som ser chanserna gå till andra har unika kallelser och gåvor som kan bidra till gemenskap och förändring. Det kanske kan ge nytt mod att förändra förhållanden man så lätt blir, eller uppfattar sig som, offer för.

Samlingen ägde rum i Örebro torsdag kväll under Veckan för mänskliga rättigheter. Den vecka som förr hette demokrati och toleransveckan. Arrangemanget har ägt rum i många år med stort engagemang både från föreningar och folkrörelser såväl som från kommunens olika verksamheter. Samtal om barns och ungas rättigheter hette samarrangemanget mellan Stadsbiblioteket och Rädda Barnen som involverade flera skolor i Örebro.



12 november 2015

Bloggar du?


Bloggar du, undrade en vän jag mötte. Vi hade stött ihop vid lunchtid och satt och pratade över dagens rätt. Finns verkligen bloggar kvar? Jag läser aldrig någon och nu hör man bara om twitter och poddar. Snart kommer det väl ännu fler sådana där sociala medier?

Min första impuls var att ta till standardsvaret. Det man fick lära sig när man höll på med mediakunskap. Att nya medier kommer till men de som redan finns lever vidare. Man lägger liksom bara till de nya och slutar inte helt med de gamla.

Men så kom jag att tänka på tidningskrisen, den som drabbar papperstidningen. Yngre människor väljer i allt högre utsträckning bort det de man elakt kallar för gammelmedia. De väljer något digitalt som kan kollas på en padda, i en mobil eller någon annan apparat (t ex en så kallad datamaskin). Följde är att fler tidningar gör sina tidningar tillgängliga digitalt. Dessutom erbjuder numera radiostationer och televisionskaneler ett bredare utbud. Vid sidan om det talade radioordet erbjuds läsning på nätet med mer information, mer material. Televisionen erbjuder på likartat sätt artiklar och annat extramaterial via webben. Och papperstidningarna har numera egna televisionsredaktioner som producerar rörliga bilder både från fältet och i studio.

Så jag sa ungefär det. Fast smartare. Rappare. Kortare. Och tillfogade. Jo, jag bloggar ännu.

Är det många som läser det du skriver? 

Det varierar mellan 50-60 personer och upp till si så där en 4-500 personer. Hur många som sedan får materialet på annat sätt än genom att ta sig in på mina bloggsidor, det vet jag inte. Några år bloggade jag även i Finland. Kyrkpressen hade en bloggportal och där hade jag massor av läsare. Men när Kyrkpressen la ner bloggportalen för att det skrevs så mycket dumt och extremt så tappade jag bort dem allihop. Men är bloggen inget annat är den väl en tidsmarkör. En dagbok över sådant som engagerat och påverkat skribenten. Och möjligen någon mer. Så det blir mycket kyrka och tro. En del politik. Li8te böcker och någon film. Vardag. Och helg.

Jag kanske får ta och besöka din blogg.

Kanske, sa jag och tittade frågande på personen. Varför bara kanske? 


11 november 2015

Får tron plats?

Många minns nog hur det har svängt åt olika håll när man diskuterat relationen föräldrar och barn. Det fanns en tid när föräldrar började känna sig låsta och bundna av relationen, En anledning kunde vara det moderna arbetslivets krav på engagemang och insatser. En annan kunde vara långa restider eller familjer som flyttat isär och delats upp och där föräldrar på en begränsad tid skulle försöka fylla sitt föräldraskaps alla åtaganden. Det var då begreppet kvalitetstid föddes. Det var inte längre frågan om hur mycket tid man tillbringade med varandra (kvantitet) utan vad man gjorde med den tid man hade till förfogande (kvalitet).

Samtidigt som tanken på kvalitetstid med barn ledde till att man på kort tid skulle göra mycket meningsfulla och roliga saker tillsammans försvann allt mer den del av relationen som byggs genom ett utsträckt liv tillsammans. Behovet av egen tid växte också. Somliga menade nu att de hade både behov och rätt att slippa ifrån sina barn för att få tid att ägna sig åt sig själv och sina egna intressen.

Hastigt, förenklat och ungefärligt kan en fas i synen på föräldrar och barn beskrivas så. Det moderna samhällets bristvara uppfattades vara tid. Den räckte inte till för allt man ville hålla på med. Upplevelsen av tidsbrist har naturligtvis flera yttre orsaker. Arbetsliv och boendesituation och kommunikationer är redan nämnda. Men man kan också se många fler faktorer: fritidssektorns tillväxt, krav på engagemang i det civila samhället, nöjesindustrin, ekonomiska möjligheter att konsumera och förverkliga önskemål. Mass- och sociala medier osv.

En parallell förändring som sällan, nästan aldrig, diskuteras är trons plats och roll i moderna människors liv. Tron som en gång fyllde hela människan och hennes liv, till ande, själ och kropp fick allt trängre utrymme. Alla de yttre faktorerna som påverkade relationen föräldrar och barn förändrade också trons roll i människors liv. Den fick allt större konkurrens av annat. Från mitten av 1800-talet fick den alltmer samsas med flera andra trosföreställningar som utmanade varandra och framväxande ideologier, politiska sådana.

Den kristna tron fungerande som en heltäckande livsåskådning blev alltmera ifrågasatt av vetenskap och av det moderna samhällets ideal och organisering. I takt med att omvärlden växte och förändrades med stor hastighet blev trons plats mindre. Den fann flera olika vägar att lösa konflikten. En var att intellektualisera och göra tron mera teoretisk. En annan väg blev trons allt starkare koppling till upplevelser och känslor. I bägge fallen förminskades tron. Den plats tron hade i en människas liv och den tid man kunde ägna åt tron minskade.

När samtidigt det regelbundna bedjandet avtog blev tron ytterligare försvagad. Dess andningsuppehåll blev längre. Bibelläsandet rasade samman och de bibelord trons människor fick sig till del kom allt mer ur andaktsböcker eller i gudstjänster. Den egna läsningen kollapsade under trycket av en aldrig sinande ström av tidningar, böcker och rörliga bilder.

Konkurrensen är förödande för tron som inte kan existera utan att blandas upp, ofta tunnas ut, av allt annat som en människa tvingas ta in. Förmågan att förena nytta med nöje eller arbete med tro är en konst satt på undantag. Många har använt tiden för köksgöromål eller skötsel av hemmet, t ex strykandet av kläder, för samtal med Gud och förbön. Men det är oändligt mycket lättare att få sin önskemusik spelad eller en favoritförfattares senaste bok uppläst ur olika apparater.


Denna trons utspädning och tillbakaträngning är värd att tänka på. Tänka över. Något kanske kan göras? 

08 november 2015

Jag fattig, syndig människa duger än!

Olaus Petri syndabekännelse, den som infördes i den svenska mässan på 1530-talet, återkom ett par gånger i dagens predikan i den kyrka där jag deltog. Bekännelsen lär ha föregångare i och gå tillbaka på medeltida biktformulär.

Denna bekännelse har många belackare, profana och kristna, som menar att den är negativ och fylld av en ålderdomlig och förlegad människosyn. Tänk om det motsatta gäller? Att belackarna är de som har en gammal och förlegad uppfattning? Åtminstone lär de få svåra problem om de på allvar vill underkänna en syndabekännelse som så väl sammanfattar ett antal av den kristna kyrkans trosuppfattningar, dess dogmer.

Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.

Ordet fattig lär stöta dem som menar att man då skulle förneka Guds skapelse, den där allting var gott. Att berättelserna om syndafallet, människans förvisning ur paradiset och det tidiga brodermordet ger uttryck för människans fall i, och fallenhet för, synd glöms lägligt bort. Liksom man gärna bortser från den kamp och det hårda arbete som livsupphället kräver. Därtill kommer människans tidigt demonstrerade andliga fattigdom…

Det andra som invänts mot OP:s bekännelse är betoningen av människans synd, Syndig människa och dessutom född med synd. Arvsynden är sedan länge undanstuvad i dunkla skrymslen för att inte skrämma eller förtörna människor. Det ska vara varmt, gott och välkomnande blir som en överideologi som generöst tillåtits och använts för att sudda i trosläran.

Ordet brutit blir i nyare ”syndabekännelser” med dagens blomstrigare språk förvandlat mera till brustenhet och brister än medvetna handlingar (dit även överlagd utebliven handling kan räknas). Hos OP finns insikter om syndaskadan som skiljer människan från Gud, den ärvda och den förvärvade.

Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.

Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte,
om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat.

Lagen sammanfattas i det dubbla kärleksbudet. I syndabekännelsen erkänner och medger människan att hon inte levt i enlighet med det dubbla kärleksbudet. Synden visar sig både gälla förhållandet till Gud och till medmänniskan. Synden har genomsyrat tankar, ord och gärningar, dvs hela människan. Nästa rad understryker att inga förtjänster räcker till, inga egna insatser kan uppväga syndaskulden. Realistiskt understryks att ”jag är värd att förkastas” om jag skulle dömas efter mina synder.

Komna så långt i bekännelsen har somliga människor redan bestämt sig. Här är det nedklassning och svartmålning av människan och hennes egenskaper och förmågor som gäller. Det är mest bara synd, synd, synd. De menar sig rent av ha blivit skadade och vingklippta av sådana ord. Det har reagerat starkt negativt. Så där tycker inte vi. Aldrig! Det är omodernt och fel. Men likafullt är det en insiktsfull och teologiskt sund syndabekännelse.

Men du, käre himmelske Fader, har lovat
att med mildhet och nåd ta emot alla
som vänder sig till dig.
Du förlåter dem
allt vad de har brutit och försummat
och tänker inte mer på deras synder.
Detta förlitar jag mig på när jag nu ber om förlåtelse
för min frälsares Jesu Kristi skull.

När dessa rader har kommit över läpparna inser förhoppningsvis en och annan att det var för tidigt att döma ut OP:s syndabekännelse som svartmålande och mörk. Här kommer Guds mildhet och nåd till uttryck. Här möter förlåtelsens ord som utplånar och glömmer synden. Detta litar bedjaren på när det avslutningsvis bes om förlåtelse för ”min frälsares” skull, för Jesu Kristi skull.


Människan belägenhet är svår men inte omöjlig. Guds förlåtande kärlek möter henne. Människan är fattig och syndig men samtidigt oändligt värdefull eftersom Gud faktiskt visar mildhet och nåd, förlåter och glömmer.

02 november 2015

Väntande dagstidning med begränsat innehåll

Tidig morgon. Dagstidningen har landat på hallmattan. Snart ska den lyftas upp på köksbordet. Där avlämnande en mångfald budskap. Med stor säkerhet vet man att där kommer att finnas flera sidor om fonder och aktier. Lika säkert är att flera artiklar försöker hålla liv i redan genomförda idrotts- och sportevenemang. En gnutta utrikesrapporter från världens oroshärdar liksom några speglingar från inrikespolitiska sammanhang lär finnas. Särskilt kommer valet i Turkiet att uppmärksammas just idag.

Med stor säkerhet vet man att nästan ingenting handlar om livsåskådning, kyrka, tro eller religion. Likaså vet man att nöjen och underhållning får större utrymme än konst, litteratur och klassisk musik. Så gott som inget utrymme alls kommer att ha avsatts för tillbakablickande och analyserande artiklar som kan sätta in aktuella händelser i ett större sammanhang. Dessutom vet man att bilderna kommer att få ett stort utrymme och ofta på textens bekostnad. Man litar liksom inte på ordet. Hur det nu kan komma sig.

Snart ska jag läsa. Och försöka förstå varför det blivit så...