Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson

Var finns källan till allt ont?
Så enkelt det är att vara kategorisk. Nu har jag dragit alla som är kritiska till religion öven en kam (likabehandling är bra?) och gjort dem till religionsfobiker. Många kan vara kritiska till religionen och diverse relgiösa uttrycksformer utan att för den skull tro att religionen är källan till allt ont här i världen.

Raljant har jag påstått att de borde förstå att religionen bara är en av de ideologiska, nationella, etniska etc kanalerna som människors meningsmotsättningar kan ta. Om de religiösa kanalerna inte fanns så kom konflikterna självfallet att finna nya fåror.

Men fobi utmärks väl av att fobin inte är viljestyrd? Jag går till Wikipedia och lånar en förklaring: Fobi (av grek. fobos, "fruktan"), en irrationell rädsla för någonting som normalt inte motiverar en sådan reaktion. Fobier tycks ofta röra sådant som var farligt för människan i vår tidiga utveckling, som höjder, ormar och spindlar. Det finns dock även många fobier som inte passar in i den mallen.

Det irrationella draget är starkt hos dem som menar att religionen är källa och rot till det mesta av det onda här i världen. De tar ju inte hänsyn till allt det goda som religionerna utfört och uträttat. Jag slås också av hur omfattande inslaget av anakronistisk kritik är. Religion i förfluten tid brännmärks som om dåtidens religiösa företrädare kunde och borde ha haft samma värderingar och föreställningar som vi idag omfattar.

Religionens företrädare, och andra som t ex Tomas Gür i SvD 2007-06-02, kontrar ofta med att kritisera politiska ideologier - som är skyldiga till 1900-talets (och kanske världshistoriens) värsta blodbad. Nazism, stalinims, maoism är extremvarianter av politiska åskådningar.

Men med samma slappa logik som religionskritiken gärna nyttjar kan man få det till att politiska ideologier och partier i största allmänhet är källan till allt ont.

Sanningen är väl att det inte finns någon universalförklaring till alla krig och allt våld. Den som tror att värdesystem likt den kristna tron bär skulden till ondska och hat, ett värdesystem där solidaritet och medmänsklighet mer än på andra håll uppmuntras och övas, behöver tänka om. Och fråga sig var källan till allt ont kan finnas - om den alls finns.

Tomas Gür får avrunda: De som koketterar med sin antireligiösa hållning bör hålla i minnet att lärdomen från de senaste århundradena är att det största problemet inte har varit de som tror på Gud, utan de som, oavsett vad de kallar sig, har tagit sig rätten att bete sig som om Gud inte fanns.

Kärleksbudskapet ansvarigt för hat och våld?
Ett stort antal människor har gripits av religionsfobi (av vilken kristifobi är en variant). De avvisar all religion och menar sig anföra förnuftsskäl när de hävdar att utan religion vore världen en bättre plats. Då skulle frid och ro kunna infinnas sig.

Islamistiska självmordsbombare ser de som ett uttryck för de negativa verkningar religion kan ha. Som om det kärleksbudskap som de flesta av världsreligionerna förkunnar kunde hållas ansvarigt för vålds- och hatbrotten. Som om rit och kult där människovärde, medmänsklighet och gästfrihet har centrala platser kunde styra vantolkningar och missbruk...

Människor behöver värdesystem och normer. Om konflikter kanaliseras via etnicitet, nation, ekonomi, klass eller religion kan ju hatet och ondskan inte uppföras på ett slags skuldkonto för kanalen. Inte sällan bidrar ändå kanalerna med sina föreställningar och värderingar till att förstärka och fördjupa motsättningar och stridigheter - men funnes någon av dem inte är det rimligaste antagandet att en ny kanal genast skulle tas i bruk. Man kan inte hålla huvudfårorna för människors fromhet, och god etik, ansvariga för de perverterade avarterna. Det borde vara fattbart även för religionsfobiker!