20 oktober 2017

Vad blev det av enhet och konsensus?


I perioder har man i kyrkliga sammanhang med uppskattande ord beskrivit vad man menat vara ett afrikanskt sätt att fatta beslut. Modellen har varit byn där man samlats i skuggan under ett stort träd. Där har alla fått säga sin mening. Samtalet har pågått till man nått fram till ett gemensamt beslut – ett samstämmigt beslut som uppnåtts genom konsensus. Man har talat tills man hittat en lösning alla kunnat förenas runt.
 
I den mera påtagliga verkligheten hemmavid har istället majoritetsbeslut med överkörning av minoriteter blivit det vanliga. Ingen av de styrande verkar riktigt inse och förstå värdet av att finna gemensamma lösningar. Med en sådan metod försvagas också sammanhållningen och lojaliteten inom kyrkan. Den som gång efter annan blir överkörd, marginaliserad och negligerad förlorar både lust och förmåga att vara lojal med den ordning som råder.
 
Biskoparna borde besinna detta faktum. Episkopéuppgiften rymmer inte bara tillsyn. Men för många är det den relation man mestadels tycks ha med biskopsämbetet. En biskop ska också både främja och uppmuntra. Viktigast av allt är nog biskopens funktion att hålla samman kyrkan, att vara dess synliga uttryck för enhet inom kyrkan. Särskilt när denna enhet hotas eller saknas blir biskoparna kallelse att hålla samman kyrkan viktig. Dessvärre har denna sida av uppdraget tonats ner till förmån för en funktionalistisk hållning. När biskoparna blir kittet som ska hålla apparaten igång genom sina beslutsfunktioner i den kyrkliga apparaten blir enhetsuppdraget tolkat utifrån majoritetens ståndpunkt. Minoriteter lyssnas inte på något meningsfullt sätt till och hänsyn tas sällan. Majoritetens rätt och de starka korporationernas inflytande har ersatt enhet och gemenskap.
 
Beslutet i handboksfrågan har blivit ett exempel på hur snett det kan gå om man inte orkar eller vill ta hänsyn. Redan från början uteslöts den liturgisk expertis som var mest förtrogen med mässans utformning och historia. Det är ett talande tecken när Christer Pahlmblad hölls utanför. Han ville generöst nog ändå ge ett bidrag vilket blev en bok Mässa för enhetens skull. Där ger han ett ovärderligt bidrag som såvitt jag förstår lämnats helt åt sidan. Alla känner vid det här laget till den musikaliska expertisens invändningar och kritik. Dessa båda exempel demonstrerar oviljan att finna en handbok där man strävat mot ett enhetligt uttryck för kyrkans mångsidiga och rika liturgiska bidrag och arv. Nu riskerar handboken istället att bli ett senkommet påbud för att tvinga in de olika traditionerna i former kring vilka ingen konsensus råder. Det är en annan slags enhet än den som uppnås genom strävan och vilja att hålla samman utifrån ord och sakrament!
 
Min oro är att den majoritetskultur som råder har ersatt lyhördhet och lydnad för Guds ord med att vinna strider och behålla makt, snarare än att finnas enhet i Jesus Kristus och att söka efter Guds vilja för och med Svenska kyrkan. Om den slutsatsen stämmer kan var och en själv undersöka utifrån hur det kristna livet beskrivs av de nomineringsgrupper som styr och bestämmer i Svenska kyrkan och vilka ansträngningar som läggs på att lyssna, ta hänsyn och nå konsensus.
 

11 oktober 2017

Fler förlorade val?

Nu måste fler bestämma sig för att en förändring ska ske. Kyrkans valsystem och representation måste reformeras i grunden. Partipolitik ut och tro och teologi in. Inte för att människor ska duga. Nej! Så behöver det vara för att en kyrka ska vara en kyrka.

De semipolitiska grupperingarna som distanserat sig från partierna behöver ta nästa steg. Kristdemokrater för en levande kyrka får sluta med att kalla sig kristdemokrater och satsa på att bredda sin bas. Orden om att man är ett opolitiskt eller icke-partipolitiskt alternativ måste synliggöras. Annars kommer man att vara hänvisad till procentsatser under 4.

Frimodig kyrka och POSK klarar inte matchen ensamma. De behöver organisera sig över gränserna. För att gemensamt stärka striden mot de sekulära partiernas makt i trossamfundet. Var och en står de sig slätt mot de sekulära partiorganisationernas styrka, deras organisatoriska apparat, deras ekonomiska tillgångar och deras förmåga att mobilisera sina partier och delar av deras väljarbas.

Om ingen tar sig an arbetet att förena bundsförvanter i alla möjliga sammanhang faller denna strävan att fullfölja skiljandet av kyrka och stat till marken som något fåfängt. Det blir civilreligion, trendig och all inclusive, som slår igenom. All denna medmänskliga välvilja som partierna torgför inom kyrkan kunde lika gärna kanaliseras till Röda korset, Rädda barnen, Amnesty eller någon annan behjärtansvärd sammanslutning. Kyrkans unika budskap om frälsning och räddning i Jesus Kristus demonteras till förmån för att var och en inte bara ska med utan att det ordnar sig hur man än tänker eller tror...

På det sättet förstår jag det ständiga ordandet om allas lika värde och de nedsättande kommentarer som regnar över dem som önskar att evangeliet och Guds frälsningsgärning, såsom all kristen tro frimodigt bekänner, skulle förmedlas som kyrkans centrala uppgift.

Redan Luther visste att Guds ingripande och trons mottagande föregår kärleksgärningarna i kyrka och värld. Nu för tiden har man utan vidare teologiska överväganden eller resonemang ofta vänt på föreställningen så att först värvar kyrkans anställda människor så att de blir diakonalt verksamma och sedan kan de förhoppningsvis bli indragna i "kyrkans verksamhet".

Vad stort sker, sker i det lilla. Eller långsamt. Så låter det när man ska bortförklara att det mest förnuftiga ännu inte slagit igenom. Denna klena tröst måste utmanas. Organisation och överenskommelser över gränser är mänskligt att döma enda framgångsrika vägen. Det går inte an att vänta att gripa sig verket an. Dröjer man tills nästa gång och år det blir kyrkliga val, då är valet än en gång förlorat... 





07 oktober 2017

Vem fick för sig att man måste duga i kyrkan?

Den 18 september i Kyrkans tidning hävdade kyrkomötets ordförande Karin Perers att det inte är höger vänstermotsättningen som präglar kyrkan utan att följande strömningar finns: – En strömning omfattar en mer bekännande kyrka där man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig, en annan strömning betonar det svenska i Svenska kyrkan och vill gå mot en mer nationalistisk kyrka och så den tredje strömningen, ett värn för vidareutveckling av den öppna solidariska folkkyrkan.

Perers har rätt i att höger-vänsterskalan inte fungerar i kyrkan. Men när hon beskriver strömningarna undrar jag hur vårdslös man får vara med sina alternativ. Hennes beskrivning av alternativen är tendensiös och politiskt naiv. Hon beskriver naturligtvis inte hela kyrkan utan de krafter som hon menar verkar i kyrkans val. Att Sverigedemokraternas deltagande i valet sägs handla om det svenska och att den strömningen vill gå mot en mer nationalistisk kyrka stämmer väl med SD:s beskrivningar av det de vill.

Men påståendet att den strömning där man vill ha en mer bekännande kyrka menar att "man för att duga ska vara tydligt troende och mer bibelkunnig". Att strömningen är ett sätt att döma ut POSK och Frimodig kyrka går väl knappast någon insatt person förbi. Finns det överhuvudtaget minsta lilla belägg för att dessa rörelser skulle tänka eller tala om att människor behöver duga för att vara med i kyrkan? Eller att bara de som tror eller känner sin bibel skulle duga? Då blir det svårt med tanken på att i de heligas samfund samlas syndare och människor som ständigt behöver omvändelse och nåd? Men att man önskar att kyrkan och dess folk ska stå för kyrkan tro, lära och bekännelse är en rimlig förväntan. vad ska kyrkan annars stå för? Och utan bibelkunskap blir kyrkan reducerad till en diffus folkrörelse, vilken som helst. Karin Perers förminskar på ett osmakligt sätt vad dessa grupper i kyrkan sår för. Ett minimikrav är ju att de som avses ska kunna könna igen sig själva i kategoriseringen. Här blir det omöjligt.

Värnet för vidareutveckling av den öppna folkkyrkan blir till sist enkelt att identifiera. Där finns naturligtvis både Centern och Arbetarpartiet socialdemokraterna och möjligen några andra smärre grupperingar. Det finns skäl att ha högre krav på uttalanden av en person som leder kyrkomötets arbte och förhandlingar!

18 september 2017

S och medierna såg till att SD vann valet

Kyrkovalet är över. Det är bara att gratulera Arbetarpartiet Socialdemokraterna som vann valet åt Sverigedemokraterna och Centern. Deras strategi att upphöja SD till huvudmotståndare i valet gav resultat. Det egna partiet ökade mandatmässigt marginellt i kyrkomötet, medan både Centern och SD fick en betydande framgång.

Så har partipolitiken majoritet i kyrkomötet med den preliminära procentandelen av väljarna: 30,51 för S, 13,93 för C och 9,22 för SD. Tillsammans har de nära 54 %.  Det ger S 76 mandat, C 35 och SD 23. Gemensam har de 134 av kyrkomötets 251 mandat.

Partiernas ekonomiska och personella resurser gav utslag. De är vana att driva valrörelse och har en partiapparat till sitt förfogande. De fristående och mindre kyrkopolitiska nomineringsgrupperna har inte mycket att sätta emot.

I detta val fick S och SD en ofattbar draghjälp av televisionen (särskilt SVT) och Sveriges Radio såväl som av ett antal tidningar som alla låtit sig lockas av den enklaste dramaturgi som finns – två motståndare som väljer att bekämpa varandra. Därmed försvann de övriga nomineringsgrupperna från allmänhetens radar. Otillbörligt gynnande anser jag. Medierna bidrog kraftfullt till att förvandla valet till en enkel partipolitisk konflikt mellan höger-vänster. Nu får man hoppas att någon eller några tar på sig uppdraget att seriöst granska den tid och det spaltutrymme som S och SD fick i jämförelse med de övriga.

Hur länge denna partipolitiska och otidsenliga maktutövning ska hålla kyrkan bunden är frågan. Ogenerat fortsätter partiapparaterna att se till att Svenska kyrkan håller sig inom de ramar man stakar ut. Det innebär en otillbörlig koncentration på organisation och apparat och en bekännelse som alltmer tycks fungera som garnering eller dekoration. Hur ska man annars förstå att Svenska kyrkan nästan helt är utan meningsfull mission eller seriösa satsningar för att vittna för människor så att de kan möta Kristus? När tog man i kyrkomötet senast initiativ för att hjälpa kyrkans medarbetare och församlingar att väcka människors tro?

Ogenerat greppar det världsliga regementet tag i det andliga regementet. Kyrkan blir en arena för partipolitikens ambitioner och allt mindre av en kyrka där tro, lära och bekännelse står i centrum. Istället läggs mer krut på att göra kyrkan samhällsnyttig som social hjälpgumma åt stat och kommun. Att kyrkans diakonala och sociala insats är oerhört betydelsefull kan man vara överens om. Men den kristna insatsen handlar faktiskt om ett utflöde från gudstjänstens möte med Herren vid altaret blir alltmera skymt och bortträngt. Församlingarnas sociala insats är en gudstjänst som hör samman med den liturgiska gudstjänsten och inte kan tänkas som en fristående satsning. Då blir kyrkan en förening vilken som helst där trosdimensionen och Gudsrelationen monteras ner.



15 september 2017

Påhitt och konstruktioner inför kyrkovalet

Häromdagen stod följande artikel att läsa i Nerikes Allehanda inför kyrkovalet:


Här är min replik som fanns införd i dagens NA:
Ibland är det bäst att inget säga. Det rådet borde någon gett Maria Lagerman som i NA svingar vilt inför kyrkovalet. Hon vill inte att ”Svenska kyrkan blir en kyrka för de redan frälsta, styrd av de som är trogna gudstjänstbesökare och personal, utan styrd av dess medlemmar…oavsett om man kallar sig frälst, troende eller bara medlem”.

Maria Lagerman skulle aldrig komma på tanken att man i arbetarrörelsen vore en merit att man är ointresserad av politik. Man väljer företrädare på arbetarkommuner där de allra mesta medvetna och rörelseengagerade deltar. Inte heller skulle hon föreslå att fotbollsförbundet ska ledas av sådana som aldrig går på fotboll eller som inte bryr sig om fotboll. Då går det an med kunskap och aktivitet. Men just i kyrkan görs det till en merit att inte dela kyrkans kristna tro eller delta i kyrkans liv och arbete!

Lagerman vet naturligtvis att ingen driver tanken att kyrkan ska bli en kyrka för de redan frälsta! Svenska kyrkans styrs genom ett gemensamt ansvarstagande, fastställt i Kyrkoordningen, i samverkan mellan förtroendevalda och präster. Kyrkoordningen ställer också upp regler för valbarhet som t ex innebär att man ska vara döpt. Dessutom finns vissa hinder för anställda att bli förtroendevalda.

Maria Lagerman vill att många ska rösta ”så att vi blir fler än de som vill styra kyrkan mot tjänstemannastyre för redan frälsta, eller utifrån mörkbruna värderingar…”. Första delen av meningen är rent påhitt! Och vad gäller risken för mörkbruna värderingar är evangeliets budskap ett fantastiskt vaccin. Att SD alls kan ställa upp i kyrkovalet beror ju på det Lagerman inte vill diskutera – att politiska partier som ska forma vårt samhälle, stat och kommun vill bestämma över ett enda trossamfund (trots att det finns många andra).

I valrörelsen har främst politiska partier hävdat att kyrkan är utsatt för hot som det egna partiet kan avvärja. Detta trots att t ex frågan om samkönade vigslar, kvinnor som präster etc sedan länge är hanterade och beslutade. Det man sedan säger sig vilja med kyrkan förvandlar den till vilken sekulär rörelse som helst. Kyrkan ska genomsyras av partiets ideologi, som om evangeliet inte vore nog.

I vårt samhälle är stat och kommun sekulära. De politiska partierna som styr via regering och riksdag framträder falskeligen som religiöst och livåskådningsmässigt neutrala. Vore de på allvar neutrala – vad har de då som partier i Svenska kyrkan att göra där beslut tas i kristna trosfrågor, om nattvardsböner och psalmer?

Lars B Stenström









31 augusti 2017

När blev röstkortet ett hjälteintyg?

Svenska kyrkan i Örebro publicerade nyligen en blänkare på Facebook med en bild på röstkorten som sänds ut. Den beledsagande texten löd:

På ett sätt är det här inte bara ett röstkort, utan också ett hjälteintyg. Du som får det är speciell. För förutom ett rikt gudstjänstliv, 15 kyrkor och kapell, 35 körer och ett stort musikutbud är du även med och möjliggör ett omfattande socialt arbete på din hemmaplan, i Örebro. Tack för att du gör skillnad. ❤️Läs mer på svenskakyrkan.se/orebro/kyrkoval.

Svenska kyrkan kan naturligtvis se till att valet uppmärksammas och berätta att röstkorten sänds ut. Det som är mera tveksamt är påståendet att röstkortet på ett sätt också är ett hjälteintyg. Vad i består då den hjälteinsats där röstkortet förvandlas från en handling inför valet till ett intyg till någon som sägs vara speciell? Av textens fortsättning att döma är det berömvärda och hjältemodiga att man är med och möjliggör (finansierar?) kyrkan och dess verksamhet.

Hur speciell och hjältemodig man är om man gör som majoriteten av medborgarna kan ifrågasättas. Det är dessutom självklart i en kyrka att dess medlemmar är med och på olika sätt möjliggör kyrkans liv och arbete. Det är bra att ha positiva förväntningar på kyrkans medlemmar, men det kan knappast vara så att medlemmar är hjältar till skillnad från dem som inte står i kyrkans matriklar. För en kyrka är det dessutom självklart att räkna med att de som tillhör också delar kyrkans tro och liv.

Det är inte heller ovanligt att det utgår budskap från kyrkan i stil med den uppmärksammade reklam: Tack för att du betalar din TV-avgift! Detta tackande, och nu med ett röstkort som ett hjälteintyg, går det inflation i uttryckssätten. Det blir överord som inte har täckning. Och vad ska man ta till nästa gång? Därtill behöver någon sansad person fråga sig vem som tackar vem? Är det de anställda och de förtroendevaldas sak att tacka sig själva (de får ju också röstkort och är därmed speciella) och alla andra?

Ibland hävdas det att det finns grupper som utifrån någon slags elitism vill gradera de tillhöriga som mer kristna om de går i ofta kyrkan. Något sådant sades senast i den direktsända kyrkovalsdebatten i Örebro. Tanken att man klarar att vara kristen på egen hand utan att höra förkunnelsen ur och om Guds ord och utan att delta i sakramentsfirandet har inte mycket gemensamt med den evangelisk lutherska tron och läran. Sådant kan kyrkans texter hävda utan att de kyrkotillhöriga behöver sätta etiketter på varandra som mer eller mindre av det ena eller andra. Att kyrkans mål är att fler ska finna tro och delta i den kristna församlingens gemenskap är dock ovedersägligt och bekräftas även Svenska kyrkans Kyrkoordning! Att påstå att det har med elitism att göra är fullständigt nonsens.




28 augusti 2017

Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan

Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.

I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.
I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.

Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar. 
En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.  


Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?
För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!

Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.
Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.

Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).
Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.

För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.
Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!

Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.
Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.

Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!