23 augusti 2016

Egenkontroll av debattinlägg

Vid debatt och diskussion inom kyrkan går det att hitta förhållningssätt som klargör på vilka punkter man håller med varandra och var man skiljer sig åt.

Jag har redan föreslagit en regel eller ett förhållningssätt mot vilket man kan läsa av sina egna texter. Den första innebär att: man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

En andra sådan regel kan vara: man skriver sanningen, berättar hur det är eller åtminstone hur man uppfattar att något är. Många exempel finns på inlägg i debatt och på sociala medier som visar att man inte vill ha debatt. De som tycker annorlunda och inte kan hålla med gör bäst i att hålla tyst. Det är inte en framkomlig väg. Mästaren själv menade att ja ska vara ja och nej ska vara nej. Hur skulle han ha kunna kritisera rådande system om han följt råd om att vara tyst? Hur skulle det då gått med månglarna i templet? Hur hade det gått med hans nödvändiga verop om det varit idag?

Som en tredje kontrollpunkt kunde man försöka bedöma hur viktigt det är att låta sin röst höras i just denna fråga. Hur angelägen är frågan? Hur starkt är det egna engagemanget? Riskerar det att förblinda?

En fjärde punkt är förankringen i det som är kyrkans egna grunddokument. Det är oundviklig att det som berör kyrkans bekännelse, tro och lära behöver ventileras och avhandlas. Då är det förankring i det som är kyrkans i bekännelsedokument intagna hållning som ska väga tungt. Vill man ändra får man ge ytterligt starka skäl.

För det femte kan det inte vara fråga om vilka betydelsefulla och viktiga personer som redan tyckt till. Det måste vara själva sakfrågan en diskussion gäller, inte i vilket sällskap man hamnar när man vill få uttrycka sin mening. Applåderarna borde klappa sina händer genom att själva formulera några tankar om varför de, oberoende av alla andras positionering anser det de anser.



18 augusti 2016

Ekumeniska råd att begrunda


Tillit och öppenhet ska prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor och samfund. Två av dessa tumregler lyder:

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

Man kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.

I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar om att säga sanningen om den andre:
 
Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk. Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon annans religions seder och bruk eller vice versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning.

Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

Att tala sanning innebär förstås också att man säger det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.

 

17 augusti 2016

Debattforskning efterlyses

Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.

Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...

De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.

Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.

Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.

Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.

Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...

Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...


06 augusti 2016

Om frågorna tystnar och kritiken uteblir

Just nu känns det som om det är en liten inomkyrklig debattelit som diskuterar allt som de är emot. Det spelar inte så stor roll om vad – men de är emot. Det är en hård och oförsonlig ton. Ibland kränkande ton. Ibland hatiska inlägg av kyrkliga företrädare mot andra kyrkliga företrädare. Det är en handfull debattörer som återkommer vecka efter vecka, dag för dag, året om. Det är som om de behöver ha något att skriva om – och att vara emot, som om det är en självuppfyllande profetia.

Så skriver MarianneEjdersten i Kyrkans tidning på nätet. Hon tycker det är för få röster som deltar i debatten. Men det är kanske inte alltid så lockande att kliva fram. Man kan plötsligt bli uppläxad för att man tycker fel eller uttrycker sig anstötligt och felaktigt. Dessutom skulle man rejält nedsättande kunna benämnas som ”inomkyrklig debattelit”. Elit är ett kyrkopolitiskt skällsord i som sällan eller aldrig handlar om beslutsfattare eller partitoppar utan ofta reserverats för dem som lever att aktivt kyrkligt liv och gärna lyfter fram kyrkans bekännelse och lära (jmf med politiska partier som sagt sig vilja representera icke aktiva medlemmar för att undvika att en kyrklig elit tar makten). Därför blir begreppet extra laddat när det används här. Dessutom - att andra tiger kan inte de som bemödar sig om att skriva lastas för.

Det som läggs denna ”debattelit” till last är att deras ton är ”hård och oförsonlig”, ibland ”kränkande” och ibland skriver de ”hatiska inlägg”. Ett avfärdande som genast faller i den grop som grävdes åt andra. Är det så man visar sin lyhördhet och vilja att ta in vad andra tänker? Är det inkännande och kärleksfullt att kalla det andra gör för hatiskt och kränkande? Om Ejderstens bann enbart handlar om en handfull debattörer borde väl dessa ha nämnts vid namn?! Då hade vi kunnat få belägg för artikelns påståenden med citat på sådant som är kränkande och hatiskt. Nu är det betydligt fler som kan tro att de på detta sätt ombetts hålla tyst, att tiga och gilla ledningen.

Det som också läggs debattörerna till last är att de återkommer vecka efter vecka och är emot. Alla publicister med ambitioner återkommer vecka efter vecka. Och driver sin linje. Om Ejdersten skulle recensera dagspressens ledarsidor skulle de nog inte haft en chans utan även de dömts ut som icke lyssnande och kränkande och ständigt emot, vad det nu är de, beroende på politiskt tillhörighet, tar avstånd ifrån.

Ilska och upprördhet kan man visst känna inför somliga debattinlägg även i kyrklig debatt. Möjligheten att säga emot och debattera står ju alltid öppen!  Man kan argumentera för en annan hållning. Den som är kritisk till något som händer och sker kan knappast samtidigt vara för det man ifrågasätter. Att vara emot något är i sig inte diskvalificerande eller förkastligt. Ejdersten verkar inte riktigt uppfattat att det finns ett utbrett kyrkligt missnöje med en hel del beslut som fattas och med hur ledningen styr.

Ejdersten hävdar även att det inte finns något ”ödmjukt och genuint intresse att lyssna till svaren. Det finns enligt min mening ingen öppenhet för att lyssna in olika perspektiv. Det är ett farligt beteende.” Det är naturligtvis aldrig bra när misstron blir så djup att man slutar lyssna till varandra. Men Ejdersten missar är att det är just så som kyrkans beslutsfattare och kyrkoledningen kan och har uppfattats till exempel i fråga om hur man hanterat kyrkohandboksfrågorna, pastoratsreformen med utredningen Närhet och samverkan, ett antal inomkyrkliga rörelser som uppfattas som konservativa och i en rad andra sammanhang och frågor som rör kyrkans tro och partipolitiskt genomsyrade beslutsapparat.
 
I Ejderstens inlägg blir det liksom likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kyrkornas världsråds insatser i Mellanöstern. Riktigt så enkelt kan man nog inte trolla bort förväntningar på vår kyrkas ställningstaganden och bilaterala insatser. För egen del menar jag att Kairosdokumentet är ett oerhört viktigt dokument som trovärdigt formulerar de kristna kyrkornas välgrundade oro över vad som sker i det heliga landet och på ockuperade områden. Självfallet är jag mycket kritisk till oproportionerlig hämnd, bosättningsbyggande på ockuperad mark, expropriation av andras ägor och andra förtryckande handlingar.
 
Som av en händelse citerar Signum idag patriarken Ignatius Youssef III Younan för den syrisk-katolska kyrkan av Antiokia som just har hållit ett tal i Kanada.
För kristna i Mellanöstern just nu är det, sade patriarken, svårt att förstå hur man i Väst ”kan blunda för betydelsen av politiska partier baserade på islam” och hur dessa, som exempelvis det Muslimska brödraskapet, försöker politisera metoderna att lära ut den muslimska tron, och därmed fjärmar dem från seriös exegetik och systematisk teologi, för att i stället använda den för vissa politiska syften. Steget över till islamistisk extremism kan då helt plötsligt te sig närmare för vissa, menade han. Patriarken berörde sedan IS alla övergrepp mot kristna och andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak, och menade att om inte mer görs från omvärlden för att skydda de kristna på plats kommer kristendomen snart att helt vara utdöd i Syrien, Irak och även Libanon.
Nog finns det betydande röster att lyssna till i Mellanöstern som önskar större tydlighet från länder, stater och kyrkor!
 
Jag välkomnar Ejderstens önskan om fler röster i debatten. Men att de skulle behövas för att försvara kyrkostyrelsen eller kyrkopolitikernas beslut finner jag tveksamt. Tvärt om borde de själva, inflytelserika och röststarka som de är, gott kunna svara på kritik och i debatten ge skäl för sina hållningar och beslut. Då fick några ändå ett kvitto på att man på toppen hört och kanske förstått det kritikerna ifrågasatt.
Kritik innebär att man ifrågasätter och argumenterar och ger skäl till varför man anser något vara illa, galet eller mindre bra. En rätt man har även som troende och anställd inom Svenska kyrkan. Det är när de allvarliga frågorna tystnar och kritiken uteblir som det finns anledning till oro.






31 juli 2016

Är man verkligen älskad som man är?

Lyckades slumpartat få igång televisionen lagom till helgsmålsbönen. Såg och funderade över sådant alla säger idag. Sådant jag också ibland hasplar ur mig. Detta om att vi ska komma som vi är, att vi är älskade som vi är. Att Gud accepterar oss precis sådana vi är...

Det kan tyckas småsint att då komma dragandes med pekpinnar och påminna om arvsynden. Nu när vi hade det så trevligt och gott tillsammans. Och allt verkade frid och fröjd. Så ska någon komma och förstöra det hela med elaka kommentarer. Påpekandet om arvsynd kan verka förmätet eftersom företeelsen numera är satt på undantag och mer eller mindre avförd, undanforslad och avbockad med rödpenna såsom felaktig.

Hur ska teologin då hänga ihop om det inte finns någon skada som vidlåder det mänskliga genom syndafall och fortgående bortvändhet från Gud. Den skadan kunde inte någon människa av egen kraft komma till rätta med. Den uppvägdes inte av aldrig så goda gärningar eller av hög moral och dygd. Syndaskadan kunde enbart repareras av Guds ingripande genom sonens offer, lidande, död och uppståndelse.

Kom som du är ty du är älskad som du är. Något som ringer av rädsla för att framhålla evangeliet om omvändelse, förlåtelse och tro. Du får tro och tycka vad du vill. De som vill lyfta fram en profilerad tro där man inte kan tycka lite som det passar blir skällda för trospoliser och fundamentalister. Som om en klar och tydlig Luthersk katekes vore obsolet och skräp.

Om man är älskad som man är undrar jag hur det går med de som lever rövare med sina medmänniskor, som luras, bedrar och skadar. Ska de också älskas som de är? Vi är inte våra handlingar eller synder, kan det invändas. Så sant. Vi är något annat än det vi har gjort eller gör. Gud älskar syndaren, men inte synden, brukar det då heta. Men är denna separation möjlig? Kan vi existera liksom rent och obefläckat, skilda från våra handlingar? Eller handlar vi som vi gör, därför att vi är dem vi är? Kristus var den enda utan synd och skuld, vi andra lär knappast kunna hävda vår egen syndfrihet.

Omvändelse, bot och bättring hamnar också på undantag om vi älskas sådana vi är. Om kärleken redan skänkts oss, varför då alls be om förlåtelse och med andens hjälp göra bot och bättring? Här har ett ganska populärt begrepp ersatt: bli mera människa.  Så lyfts också det mänskliga till nya höjder. Men sällan har jag hört någon tala om mera människa i betydelsen förlåten och frälst.

I en tid då många tvivlar på sig själva och är osäkra och oroade kan man behöva höra att man är älskad. Kärleken var stor ty "Så älskade Gud världen att..." Även om man inte längre ser Joh 3:16 på skyltar eller målat på bergväggar vet många att den Lilla Bibeln handlar om Guds stora kärlek till människor. Men det är en förvandlande och frälsande kärlek vi älskas med. Inte en kärlek som stämplar OK på allt människor får för sig eller håller på med. Ty allt är inte OK!

Visst kan vi komma som vi är i vetskap om att nåden och förlåtelsen verkar oädlig. Men att det skulle betyda att vi inte behöver omvändas, förnyas och förändras utan kan slå oss till ro älskade som vi är - det är nog inte riktigt hållfast...

29 juli 2016

Någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka

Skriv uppmuntranstexter! Vi behöver uppmuntran. Det behövs verkligen! Den gänglige mellansvenske biskopen ser där i domkyrkan vädjande på mig. Det försöker jag göra, men det är inte alltid så lätt att uppmuntra och mana på när man ser hur många som far illa och marginaliseras. Det är ju inte så att alla inom kyrkan är lika uppskattade och välkomna. 

Tvärt om finns det en ganska hård linje där det som andas något allmänkyrkligt katolskt ska utdefinieras eller hållas nere. Så jag är ju kyrkokritisk, solidariskt står jag kvar och försöker göra nytta, men förbehåller mig rätten att peka finger på det som är dysfunktionellt eller sådant som borde vara en kyrka främmande, fortsatte jag.

Det är svårt nog ändå. Uppmuntra oss, sa biskopen och jag fattade att han nog tyckte det gnälldes i onödan. Det gör det säkert. Allt är inte guld som formuleras som kritik. Men om det inte fanns slavar på triumfvagnen hur vilse for man inte då?! Ropande röster är viktiga när man ska orientera sig i livsåksådningsdimma och värderingsmässig suddighet.

Var och en kan ju inte uppfinna sin egen kristendom. Och några måste våga stå upp för att det finns en kyrkans tradition som man inte bara kan göra som man gitter med. Reformatorerna tog fornkyrkan och dess teologer, liksom tradition och lära på största allvar. Dessutom hade de en förankring i den Heliga skrift som innebar att texttolkning ocb -utläggning utgjorde bas och utgångspunkt för vad man bekände, trodde och undervisade. Det är uppmuntrande att veta! I det förhållningssättet kunde biskopsmöte och andra i läronämnden hämta inspiration. Om de har ork och tid. Vilket de, om inte, borde skaffa sig. Trossyskon, någon välsignad ordning måste finnas i en kyrka!!

25 juli 2016

Är du tom och övertalig, kära kyrka?

Människor och tro har haft ett telefonväkteri. Lyssnare fick ringa in och föreslå vad ”alla tomma kyrkor” kan användas till. De brydde sig inte om att sådana förslag betyder noll och intet när frågorna om eventuellt ”övertaliga kyrkor” ska avgöras. Vilka som bestämmer blev aldrig klarlagt och utredningen om övertaliga kyrkor aldrig presenterad.

Förslagen var lika gamla som gatan: låt andra religioner ta över dem, gör dem till kulturhus för alla, eller till centrum eller tankesmedjor för framtiden, sätt upp solceller och sälj elström…

Man sa något om teologer som nu ska förvalta hus. Typiskt nog hade man ingen husförvaltande teolog närvarande utan en historieprofessor och en kulturarvsmänniska från Kyrkans hus. Han sa hela tiden vi om Svenska kyrkan, som om det inte längre fanns andra nivåer inom kyrkan med rätt att besluta eller som om något lokalt självstyre inte existerade. Och på ett sätt är det sant att det inte länge är vad det varit. Fler och fler frågor lyfts högre upp i den religiösa koncernen vars varumärke tycks viktigare än uppdraget att vara kyrka, dvs förkunna evangelium om syndernas förlåtelse och frälsning! Och då behöver man ju i kalla Norden åtminstone vissa årstider ha väggar omkring sig och centralvärme.

Som av en händelse passerar vi just nu en kyrka från medeltiden som står här vis vägkanten och ser ovanligt tom ut.

Hej, här står du och ser tom ut. Hur kommer det sig?


Varen hälsad, svarade kyrkan med ett ålderdomligt tonfall. Låt inte de yttre vitmenade murarna lura dig. Innanför portar och murverk öppnar sig världen förunderligt. Inne i mig är det fullt av generationers böner och lovsång.

Jag har hört på radio att kyrkorna är tomma, att inga människor besöker kyrkan för gudstjänst, och eftersom du är en kyrka är väl du också tom?

Vid alla de tillfällen då människor INTE är här, är jag ganska tom. Ungefär som när en uppskattad restaurant har stängt för dagen. Annars är det en strid ström av besökare.

Men statistiken avslöjar att det är ett väldigt tapp av gudstjänstbesökare…

Förvisso. Många väljer att göra annat. Allt fler, det är sant. Men inte överallt. Men när pastoratet drog in ett antal högmässor i vår socken så blev liksom tillfällen att samlas också betydligt färre. Det blev rörigt att hålla rätt på när det var dags. Med regelbundenheten försvinner också gemenskapsbyggandet. Nu kommer det någon artist ibland för att kompensera.

Så då är du ganska tom för det mesta?

Det minskar. Med besöken. Deltagandet. Ett skäl är att innehållet också tunnas ut. En gudstjänst är inte längre en gudstjänst utan ofta biografiska notiser över prästers eget eventuella själsliv och deras livs historia. Som teologi håller det knappast.

Vad menar du?

Det ska vara kortare. Snabbare. Modernare. Klämmigare. Som om rättfärdiggörelsen går att glättifiera och hoppa över. Synden måste bekännas, förlåtas och bekämpas. För att frälsning och befrielse genom Jesus Kristus alls ska vara möjlig. Tron att vi redan av oss själva är gudomliga och gyllene gåvor till en Gud som är urskillningslöst kramgod får det att rista i mina hörnstenar.

Nu tar du då i. Bibeltolkning och budskapet måste väl anpassas?

Det ska förkunnas på nytt i var tid. Men om beståndsdelarna som lades fast redan i de gamla ekumeniska trosbekännelserna görs om utan argumentation eller studium, utan mer för att man tycker det ”passar sig bättre” för moderna människor, då… Här tappade kyrkan för ett ögonblick sin andedräkt. Fick lugna sig och fortsatte: mina golv och väggar talar ty människor har blivit så försagda och förkortade i sin förkunnelse att alla mina gamla utsmyckningar protesterar och pelare och valv ropar. Troget ringer jag för att samla ett alltmera tondövt folk.

Men säg nu, är du tom eller inte?

Nej här ar det fullt. Varje människa följs hit av sina skyddsänglar. Här sluter den himmelska härskaran upp vare sig det finns tolv eller etthundrafemtiosju personer vid nattvardsbordet. Himmel och jord möts och de härvarande får en föraning av det som ska komma. Därför står jag troget kvar. Fylld av generationers fromhet och tro. Som en teologi av trä och sten. En Guds kupade hand över jorden, som biskopen sa. Men ändå tom i mig själv för att fyllas av tacksägelse och lovsång och av Guds eget ansikte i Jesus Kristus.