12 januari 2018

Tjugutvåårig sextionioåring

Mitt tjugoandra år började i augusti. Ett något udda påstående för någon som har sextionio biologiska år i kroppen. Under en människa liv händer ibland sådant som föranleder en ny tideräkning. I mitt fall skedde det i augusti 1996. Då bröt en god vän ny mark för transplantationer i Sverige. Då gav hon sin ena njure till mig i vad som blev den första vändonationen i Sverige utanför nära familjerelationer.

Eftersom njurprofessionen varit oerhört känslig inför att sådana donationer kunde öppna upp för handel med organ eller för att människor av andra skäl kunde ”tvinga” fram organdonationer. Efter noggranna och omständliga undersökningar och diskussioner bestämdes att donationen skulle tillåtas.

När operationen var lyckligt avslutad började mitt nya liv. Upplevelsen hade verklige religiösa dimensioner. Från att ha varit förgiftad och orkeslös fick jag ny kraft och livsgnista. Tankarna började hålla varandra i handen istället för att segla runt som enstaka fiskar i ett akvarium. Jag förmådde gå längre sträckor än 80 meter utan att stanna och vila. Snart nog blev jag åter arbetsför och kunde fortsätta det utmanande och omväxlande yrkesliv som fått vila några år.

Även fenomenet att få ett slags överdriven eufori och förhöjd självkänsla fick jag uppleva. Att den vändes i en existentiell kris där jag gapat över alldeles för mycket på jobbet och reagerat med utmattning och oförmåga fick jag vara med om. Ungefär då lämnade jag chefredaktörens syssla och återvände till pastoralt arbete vilket gav mig en hälsosam nyroientering.

I tjugotvå år har gåvonjuren fungerat som en klocka. De flesta som vet något om transplantationer brukar benämna riskerna för avstötning som kan komma akut eller mera långsiktigt. Min njure har börjat känna av årens hårda arbete för att hålla mitt blod rent och filtrerat. De värden man kan mäta har så sakta dragit iväg. Alldeles nyligen fick jag så beskedet att förbereda mig för att under 2018 bli dialyspatient.



Några som vet om hur det förhåller sig frågar hur det är. Oproblematiskt på ett sätt. Jag kan inte genom livsstilsförändring eller stark vilja ändra på den njursvikt som gör sig alltmera påmind. Det är bara att åka med. Jag tar emot det ungefär som man överlåter sig till flygplansbesättningen och planets pilot när man flyger.

Processen som jag nu hamnat i borde egentligen leda till reflektioner över sjukdom och tro. Ett slags ohälsans och sjukdomens teologi, något som det ju redan finns exempel på (t ex The Theology of illness, Jean-Claude Larchet, SVS Press). För min del tror jag inte på sjukdom som gudasänd för att lära människor något. Det hindrar inte att sjukdomstid kan vara sprängfylld med lärdomar och nya insikter. Att sjukdomar ska välkomnas för att de nog har ett syfte som övergår människans fattningsförmåga, och ska tjäna ett högra syfte, det godtar jag inte. I Nya testamentet bekämpas sjukdomar av Jesus själv, även om katalogen över sjukdomsdiagnoser är synnerligen begränsad och tycks mest bestå av andebesättelse, blodsjukdom, förlamning, spetälska, blindhet och dövhet. Här finns det verkligen utrymme för att fundera vidare…



  


29 november 2017

Med Gud i byrålådan

När min storebror var riktigt liten så funderade han en hel del. Särskilt grubblade han på Guds möjlighet att finnas överallt. I söndagsskolan, en söndaglig och morgontidig aktivitet i kyrkorna barnen till kristen uppbyggelse och fostran, hade det framställts så. Psalmisten kunde ju inte ens fara längs ut i havet ty när han kom dit var Gud redan där.

Jag har Gud i byrålådan, förkunnade min bror med hjälp av barnets logik. Hans låda tillhörde ju överallt och då måste ju Gud finnas även där - bland sockor och tröjor. Det finns många föreställningar och bilder av Gud. Även i djurhamn dyker den Allsmäktige upp. Diktarnas bilder kan man möta i boken Du skickade en salamander.

Det är stort att tänka fritt om Gud, men större är att tänka rätt. Ända in i kyrkans kärna är en sådan frågeställning aktuell eftersom det gång på gång ifrågasätts om det finns något som är rätt vad gäller Gud. Gud är större, kan det heta. Ibland med stringens, men då och då som ett sätt att undkomma teologins sanningsfråga. Det blir ett angrepp på dem som håller fast vid att kyrkans teologi, särskilt i de allmänkyrkliga bekännelserna, är en lång räcka av avgränsningar mot feltänk och heresier. Ja mot själva förställningen om heresi och irrlära.

På så sätt har ord som bekännelsetrogen kommit att bli ett tillmäle och ett skällsord. Detta, som i en kyrka borde vara en ärebetygelse, har misstänkliggjorts och förkastats för att var och en själv ska få snickra till hur det skulle kunna vara. Kyrkans lära förklaras vara relativ, öppen för omtolkning och revision. I botten är det utvecklingsoptimism och evolutionsromantik som leder fram till sådana tänkesätt. Vårt vetande anses ständigt ständigt bli större, utvecklingen för oss vidare till högre medvetande och därför måste allt ständigt ifrågasättas och förändras. Men vad hindrar att resultatet i denna specialiseringens och fragmentiseringens tid blir till fuskverk? Fake-teologi?

Hur resonerar de som anser att man inte kan tänka rätt om Gud? Menar de att det inte finns något rätt eftersom människan och hennes kunskap är så begränsad? I så fall lär det väl knappast finna något feltänkt heller? Gud är en björn med hatt? Något är gud? Min Gud har ordnat det så att själavandring finns? Gud vill inte att människor ska bli döpta, det är vad kyrkan vill? Frälsning från synd och död är inget Gud egentligen menar?

Efter det politiska beslutet om kyrkohandboken är det hög tid att väcka frågan om kyrkans tro, bekännelse och lära. Alla behöver vi nämligen redskap och stöd för att skilja agnarna från vetet!

24 november 2017

Handbokens eftermäle

Hur blir eftermälet till hela handboksfrågan? Besvikelsen i somliga läger var känd redan innan beslut fattades. Att glädjen inte blir av det överväldigande slaget bland somliga av oss visste de flesta som hade befogenhet att rösta i kyrkomötet.

Samtidigt har oförståelsen inför dem som tänkt och tyckt (tom vetat?) att materialet i sin helhet inte håller måttet om man ä angelägen om att vara en brokyrka och ett trossamfund där olikheter kan bejakas och omfamnas. Det heter ju i de flesta sammanhang att mångfalden i Svenska kyrkan är så stor och positiv, även om det alldeles uppenbart här och där är ont om generositet, höjd och takutrymme. Övertron på majoriteter kan få sig en törn när det visar sig att det kan bli ganska liturgiskt förvirrat i Svenska kyrkan, inte minst på grund av spretigheten mellan många alternativ.

För min del blir det intressant att vara uppmärksam på när och var de mer bombastiska lovorden och triumfalistiska utrop av tillfredsställelse över handboksarbetet förträfflighet och dess förnäma resultat dyker upp.

De ekumeniskt bevandrade vet att receptionsprocessen är något oerhört viktigt. Hur det blir med den nu återstår att se... 

22 november 2017

Majoritet och välsignelse

Den valda majoritetens rätt att fatta beslut på allas vägnar råkar lätt i konflikt med ett annat traditionellt inslag i den kristna trons utformning. Där finns redan hos Jesus tankar om de maktlösas utvaldhet och vikten av att se dem och handla med deras bästa för ögonen. Då inte bara formellt så att majoriteten själv kan slå fast vad som är bäst för de där andra. Tvärt om förutsätter det ett lyhört lyssnande till frågor om vad vill ni att jag/vi ska göra?

När risken finns att kyrkomötet klubbar igenom ett på många håll ifrågasatt handboksförslag, både vad gäller musik och teologi, så verkar hänsynen till dem som tänker annorlunda som bortblåst. Att finna bredast möjliga uppslutning är av nöden för att dokument av lärokaraktär faktiskt blir hela kyrkans. Påtvingad lojalitet med kritiserade och oönskade lösningar blir i längden sällan till välsignelse. Och är det något Svenska kyrkan kan behöva i dessa tider - så är det välsignelse.

16 november 2017

Staten som tror sig äga Svenska kyrkans historia

Av någon anledning behövde jag få fram ett utdrag ur en konfirmationsbok från år 1986. Det blev en del ringande innan jag till sist hamnade hos riksarkivet som visste besked. Den efterfrågade konfirmationsboken var digitaliserad och jag kunde därför få besked om vilket år och vilken bok personen fanns i. Glad i hågen beställde jag ett utdrag och fick genast besked att det kostar 125:-.

Mitt livslånga medlemskap i Svenska kyrkan betydde blott intet när staten tagit hand om Svenska kyrkans arkiv och anteckningar om de kyrkliga handlingar som ägt rum i gudstjänster. Var det inte sådana tjänster som medlemmar har rätt att förvänta sig av den kyrka de tillhör? Det är obegripligt att kyrkan släppte ifrån sig sin gudstjänstböcker, åtminstone vad gäller människor som fortfarande lever. Så lätt kan ett kyrkligt arv uppges och monopoliseras av staten.

Inget ont över personalen som handhar de kyrkliga arkiven. De gör det gediget och tjänstvilligt. Invändningarna gäller principen att staten "äger" kyrkans historia. Inte undra på att kyrkan är vacklande beträffande sitt eget arv i gudstjänst och liv.




14 november 2017

Hungra efter Gud

Citat ur ny predikan på ordrik från Alla helgons dag:


Utmaningen idag är drabbande
Den handlar om hur vår, din och min,
relation till Gud kan ha stagnerat –
vi blir så lätt nöjda, rika och tillfreds
med hur det för stunden ser ut
vi stannar i växten, slutar att be och arbeta
med förhållandet till Gud

Borde vi inte släppa fram vår otillräcklighet?
Inse att vi bär hunger och törst efter
mer av närhet, kärlek och gemenskap
mer av Gud?

Många av helgonen upplevde sin personliga
otillräcklighet och hungrade efter
att bli helhjärtade och engagerade
alltmera kristuslika, att följa i Jesu spår
Och vi i de heligas samfund
är väl här för att avhjälpa vår stora brist,
vi har kommit hit för att vi hungrar och törstar
efter gemenskap med Herren
När vi förvandlas blir också
kampen i världen mot svält, hunger och törst
en gudstjänst för oss…

26 oktober 2017

Visioner om ständig sommar


En församling är som en biotop för de speciella varelser som fylkas där. Man får inte rubba balanser särskilt mycket innan miljön blir mindre attraktiv för några av de sällsynta arterna. De migrerar då och söker efter mera passande omgivningar där både jordmån, näring och luftkvalitet fyller deras högt ställda behov och förväntningar.

 
Här och där dyker dock upp visionära landskapsarkitekter som drömmer om böljande ängar och ständig sommar, som om deras radikala omorganisering av biotopens fysiska miljö skulle garantera en sådan nyordning. När sommaren trots allt övergår i vissnandets höst och bottenfryst vinter så trollar de med språket. De säger andlig vår och ständig tillväxt när de flesta ser fallande löv och borttynande.
 

De som då vågar sig på att säga att artrikedomen snarare minskat än blommat plockas bort från sina uppgifter att vattna, ansa och vårda. I själva verket, hävdas det, är de faktiskt skyldiga till att den nya sköna världen inte genast slår ut i blom. De har inte bara åstadkommit svagheten, de utgör den! Bara de migrerade så skulle frid och fröjd infinna sig.

Skulle de till nöds bege sig söderut för att finna växtplats i ett drömt Lazio, beläget i citronernas sköna land, blir de bespottade. De kallas svikare eftersom de inte jublar över torftighet och vattenbrist i gamla biotoper, miljö- och klimateffekter som gjort det svårare att få rötterna att fästa.

Även om utrymmet för vissa arter krympt genom omdaningar, konstgjorda kullar och stenpartier så lyckas de hålla sig kvar. Här och där finns skrevor och prång kvar med gynnsam jordmån som man ännu inte lyckats frakta bort. Se jag gör allting nytt, lyder slagordet och allt ska göras om. Nytt är nyttigt och förändring alltid till det bättre. Det blir bättre och bättre dag för dag. Utveckling är de bästa ting som sökas kan all världen kring.

Men någonstans i myllan ligger en hemlighet fördold. Något som flödat sedan urminnes tider. En källa med friskt vatten som inte går att visonera bort.