01 maj 2018

Brunnslock och historisk omvändelse?

Den svenska historien är mycket selektiv. Oändligt mycket sållas bort för att försöka få fram en någorlunda begriplig föreställning om händelser och skeenden. Historierevisionism, detta att man medvetet tvättar bort och försöker utplåna sådant som hänt, är en mer spridd åkomma än jag tidigare insett. Särskilt när det varit konflikt och strid blir bilderna överdrivet entydiga och svart-vita.

Nyligen har reformationen ihågkommits. Ett jubileum som inte skulle firas utan minnas tillsammans över de forna konfliktgränserna. Lutheraner och katoliker förenades i försök att tolka och förstå reformationen.

I det sekulära Sverige är reformationen undanträngd. Glömd. Betraktad av många som fullständigt ointressant och irrelevant. Den som ibland besöker Tyskland upptäcker snart ett annat förhållningssätt. Ledande politiker deltar regelbundet i de stora kyrkodagarna. Tonen är ofta insiktsfull och präglas av respekt.

Ända ner på gatunivå kan det reformatoriska arvet bli synliggjort. Som i Eisleben där Martin Luther föddes 10 november 1483. Där vittnar brunnslocken om att detta är en Lutherstadt.


Varför kan sådant gå an där? I Örebro finns namnet Olaus Petri på en skola, en vårdcentral och en kyrka och en staty utanför kyrkobyggnaden. I övrigt är Olaus Petri ganska osynlig. Men att kalla sig för Olaus Petri-staden verkar otänkbart, omöjligt. Snudd på religiöst. Kan man hoppas på omvändelse?

27 april 2018

Skyltar vid vägen

Alldeles nyligen åkte jag bil i norra Tyskland. Det blev som så ofta en resa i kyrkoarkitektur och liturgiska rum. Vilket betyder att många kyrkor besöktes och skärskådades. Onekligen är det intressant att läsa vägskyltar i ett annat land. Utanför många små byar eller städer informeras man om hur många "bumps" man håller sig med. Vägbulorna annonseras redan vi infarten.

Än mer intressant är att det dyker upp en hel del skyltar vid samhällenas infart med information om när gudstjänst firas om söndagar! Det är inte det kulturhistoriska arvet man till nöds håller fram, utan kyrkans levande funktion. Både evangeliska och katolska gudstjänster kan vara framlyfta.

Vägbulorna i Sverige är ibland så dåligt skyltade att det kan ses som en förhoppning att några fartsyndare, androm till varnagel, ska förstöra sina bilars framvagnar. Att några gudstjänsttider skulle framhållas i vårt land är uteslutet. Enbart skylten skulle uppfattas som förargelseväckande och otillbörligt missionerande. En provokation som inkräktar på det offentliga rummet. Där kyrka och religion numera blir alltmera bannlyst.

Samtidigt ska "svenska värderingar" alltmera tydliggöras för flyktingar och invandrare så att de vet hur man ska vara och uppföra sig på våra breddgrader. Man ska inpränta en slags mental skylt i var och en så att integrationen ska bli smidig och bra. Som om svenska värderingar en dag bara dök upp ur intet som ett sammanhållande band och förenade folkhemmets lyckliga innevånare. Att värderingar har historia och ideologiskt ursprung glöms lätt bort. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fantiserades inte fram inom FN, utan grundar sig i olika kulturer, livsåskådningar och samhällens levda erfarenhet. En kompilation av de bästa normer och etiska regler som går att härleda ur flera livsåskådningar, alldeles uppenbart kan man se tydliga spår från Bibel och kristen tro.

Kanske borde det börja vid gränserna med skyltar som berättar att här gäller "svenska värderingar"? Så har man fått det sagt. I informationsblad kunde myndigheterna informera om att här håller vi oss med en folkkyrka, men den hör hemma i det privata. Just därför engagerar sig somliga politiska partier extra mycket för att se till att folket inte tar skada av en alltför ivrigt religionsutövning. Värderingar och annat viktigt tar stat och kommun hand om.

Dock, den som tror att värderingar som är någorlunda allmänt omfattade står fria från kristendom har en och annan kurs i idéhistoria att traggla sig igenom. 

15 april 2018

Bokbidrag

Bidrag till elcykel är inte inom räckhåll för alla. Än mindre bidrag till elmotor för båtar. Om sådana subventioner går an kan man undra varför Rutavdraget får sådan otrolig kritik?

Efter Svenska akademins offentliga praktvurpor behöver nog den breda litteraturen få en extra dusör. Ropen skalla - ett bokbidrag till ALLA.

11 april 2018

18 "biskopar" i en litterär kyrka

Kärast bland samfund på jorden är den litterära kyrkan. Den är inte likgiltig för någon. Minsta församlingsblad diskuterar dess väl eller ve. Till och med utomrikes föreslår man att den ska reformeras. I sällskapets "biskopsmöte", som ofta samlas under högtidliga former, sitter 18 utvalda som svurit (!) på att inte röja och yppa vad som sig förevarit haver.

Intressant nog har man funnit vägar att kringgå sin tystnadsplikt. De andra har varit dumma, säger än en minoritet, än en majoritet. Vad får dessa upphöjd säga? Tydligen får man hävda att "ärkebiskopen", ständigt denna ärkebiskop, är den sämsta sedan slutet av 1700-talet. Sämst lär väl sagda "ärkebiskop" ha varit i de slutna rummen. Där det som sker är hemligt. Fördolt. Illa sedd därför att "ärkebiskopen" håller med den minoritet som inte vet sig något råd annat än att retirera offentligt. Den som förlorar ett slag gör ofta klokt i att dra sig tillbaka och omgruppera sig, har jag läst i en gammal militärstrategisk lunta. Taktik, ropar majoriteten och ett antal kommentatorer som ser sig som experter på det hemliga som försiggår. Men i krig och litterära sammanhang är allting tillåtet. Även det mest förbjudna, tydligen.

Det handlar väl om att läcka som ett såll. Att berätta det som inte kan sägas. Och hävda att det är ett mindre problem än att vara dålig krishanterare. Men det ska parnassens gudar veta att littterärkyrkans "biskopar" har så ömma tår att det värker av minsta lilla drag. Eller också är det ännu mera förbjudet att inse sin brist, sin stora brist. Därför gäller det att ihärdigt försöka få sina motståndare att skämmas. Eller framstå som utskämda redan innan någon vet vad det handlar om. De andra är, liksom i politiken, alltid värst. Sämst alltså. Bedrövligt urkassa.

Några teologiska fredskonferenser för att hitta blocköverskridande överenskommelser lär inte förekomma och har i praktiken redan förkastats. Meningsbyggnad är med andra ord redan omöjliggjord. Dagen är kommen för sällskapet att återgå till litteraturens ABC! Då kanske de upptäcker visdomen i orden: älska era fiender och bed för dem som förföljer er. Idag uttolkas det: hata era vänner och skvallra om dem som har en annan åsikt.

Förresten... Vi kommentatorer kan alltid hota med att sluta läsa och bara titta på TV. Det ska väl sätta press på aktörerna i inbördeskriget...





10 april 2018

Håll fast vid liturgins evangeliska katolicitet

Att få till en ny kyrkohandbok i Svenska kyrkan är ingen lätt sak. Särskilt inte som man minimerat inflytandet för den liturgiska förnyelsen i kyrkan som har högkyrkligheten som ursprung och främsta hemvist. Dag Sandahl har liksom andra påpekat att den främsta liturgiska expertisen hållits borta från kyrkohandboksarbetet, erkannerligen docenten i kyrkovetenskap Christer Pahlmblad. Tacknämligt nog gav han ändå ett bidrag genom skriften Mässa för enhetens skull. Den som ännu inte läst uppmuntras att avsätta tid för ett studium. Det är mödan värt!

Tongångarna har skärpts under resans gång. När kyrkohandboken till slut blir klar och upphovsrättsfrågorna lösta kvarstår frågan om handbokens status. Förutan Noterias och Artos missalen hade den liturgiska medvetenheten och förnyelsen, den som många omfamnar och uppskattar, knappast ha nått framgång. Nu ryktas det att det är kyrkohandboken och endast kyrkohandbokens liturgier i sin helhet som kommer att tillåtas i framtiden. Det är att oreformatoriskt upphöja en form och kräva lydnad för en form framför bekännelse.

Saken har tidigare påpekats av Tomas Appelqvist i Kyrkans tidning (12 april 2017). Då handlade det om möjligheten att även ha den tidigare handboken parallellt med den nya. Jag citerar: Kyrkans enhet ligger för Luther definitivt inte i att man följer en gemensamt antagen liturgi. Tvärtom, i den Augsburgska bekännelsen (art. 7) fastslås med emfas att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är inte nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika”.

Om kyrkomötet och/eller biskopsmötet gör vad de kan för att förhindra liturgiskt nyttjande av den värlsvida kristna kyrkans liturgiska arv lär det bli många domkapitelsärenden i framtiden. Då lär de inte heller ensidigt kunna rikta bannet mot det katolska arvet som även en evangelisk kyrka har del i. Att jaga sådan brokyrkopraxis men låta modernistiska och hemknåpade varianter, al la Katarina, få finnas lär inte bli möjligt.

Tiden är förbi när man kunde åberopa biskoplig eller synodal auktoritet för att förhindra en av kyrkans mest vitala uttryck. Formell auktoritet och organisatoriska beslut är alltid underordnade bekännelsen. Om lärofrågorna behandlas lättvindigt och summariskt urholkas både legitimitet och auktoritet.

Den spiritualitet som finns i den liturgiska rörelsen är omistlig för kyrkan och kan inte pressas in i en färdigstöpt och delvis tveksam liturgi. Och den som tror att valmöjlighet inom ramen löser problemet är mer än lovligt naiv. Det rimliga är att välkomna och se värdet av kompletterande missalen som i Noterias och Artos efterföljd håller fast vid Svenska kyrkans allmänkyrkliga rötter och evangeliska katolicitet!


20 mars 2018

Hälsodeklaration och CD-spelare

Idag var det som om våren kikade fram mellan husen. Solen sken och minusgraderna lät sig tinas upp. På gatorna låg gruset i drivor. Klart att man måste gå ut en stund.

Många vänner och bekanta rörde sig också på stadens gator under eftermiddagen. Korta samtal i gathörn och utanför butiker blev det. Numera handlar de först och främst om hur man mår. Vi efterfrågar varandras hälsodeklarationer. Somliga vill berätta och vågar beskriva hur de har det. Andra vill att jag ska veta att det inte står så bra till, men detaljerna behåller de tills vidare. Själv vacklar jag mellan att det står ganska bra till och att berätta mer detaljerat om den numera trötta njuren.

För att inte var gång behöva återge hela sjukdomshistorien har jag börjat säga att jag mår lagom bra. Då granskar de mig lite extra och nickar. Hur illa är det, undrar en person. En annan säger att precis så har jag det också. En tredje kommenterar att vi är ju i den åldern.

En av mina bröder fick nyligen lunginflammation. Vid besöket hos läkaren blev beskedet att vanligtvis lägger vi in personer i din ålder för detta. I min ålder, sa min chockerade bror. Vad är det med min ålder? Han upplevde sig inte som särdeles ålderstigen eller anfrätt. Och lyckades se tillräckligt ung och pigg ut, med sin feber och raspiga andning, så att han tilläts fara hem till egen säng.

Själv fick jag vid besöket hos en bilfirma en tankeställare. En ny bil besågs. Min fråga var om det inte fanns någon CD-spelare i bilen. Säljaren granskade mig lite medlidsamt och skakade sakta på huvudet. Det är en generationsfråga, kommenterade han sedan. Men det ordnar sig nog med musik, det finns ett usb-uttag. Efteråt berättade jag episoden för en god vän som lyckönskade mig. Du ska vara glad att du inte frågade om det fanns en kasettbandspelare, sa han. Eller startvev. 

Så är det när man tillhör min generation. Vi får försöka hänga med. Lagom mycket.

(PS. Bilden är från 1950-talets början. Familjens Ford har forslat oss till viken nedanför Högklint. Från vänster syns min bror Olle. I mitten står jag. Till höger syns pappa Carl-Bertil. DS)


19 mars 2018

Är friskoleglaset halvtomt eller halvfyllt?

Bilden av vattenglaset som halvtomt eller halvfyllt är en av de mest frekvent förekommande. Bilden används för att peka på ett attiydproblem. De som har ett halvfyllt glas är positiva och förväntansfulla. De som har ett halvtomt anses vara negativa och pessimistiska. Dessa alternativa och intolkade förhållningssätt är klyschiga och bygger på felaktiga premisser. I inget av fallen tas någon hänsyn till hur man använder glaset!

Lösningen är enkel. Den som fyller på ett glas till hälften har ett halvfyllt glas. Ett halvtomt glas för den som är på väg att tömma eller dricka ur ett glas. Om glaset är halvfyllt eller halvtomt beror alltså på hur det brukas.

Vad gäller de konfessionellt grundade friskolorna så har regeringen (läs socialdemokraterna) ett halvtomt glas. Deras avsikt är att tömma det så snart de bara kan. Den lovsjungna mångfalden har sina begränsningar. Och de beror i detta fall helt på förutfattade meningar. Min åsikt däremot är att glaset är halvfullt. Det borde med andra ord fyllas på. För religionsfrihetens och barnens skull. Inte tömmas!¨

Bilden av religionens betydelse framstår som alltmera negativ. Man tycks mena att människor som utsätts för den, åtminstone i unga år, blir segregerade, isolerade, osolidariska och förtryckta. Därför ska de så långt som möjligt skyddas. Så kan det gå om man drar sina slutsatser utifrån totalitära monoreligiösa samhällen eller utifrån enstaka församlingsbildningar som delvis kan motsvara nidbilden. Men erfarenhetsbaserad och akademiskt hederlig logik gör gällande att man inte kan dra generella slutsatser av enstaka undantag!

Det blir särskilt iögonenfallande eftersom alla kommunala skolor knappast är fyrbåkar mot segregering, isolering, mobbing och utsatthet.