22 maj 2017

Kardinalen och sekularismen

Gratulationer och lyckönskningar till biskop Anders Arborelius och Stockholms katolska stift med anledning av att biskop Anders blir kardinal! Med all säkerhet kommer det att påverka hela kristenheten i Sverige i högre grad än många kan tänka. Det är till exempel möjligt att den romersk katolska dialogen med lutheraner är något där ”vår” kardinal kan få betydelse. Stockholms katolska stift som nästan motvilligt växer med många konvertiter och nyinflyttade lär få ännu mer vind i seglen. Därtill kommer säkert ett ökat inflytande i relation till statsmakten och andra samhälleliga organisationer och aktörer.

Ignoransen vad gäller kyrkor och kyrkoliv lär minska något, även om inga underverk lär inträffa vad gäller det religionskritiska etablissemanget som dominerar flera politiska partier. Blotta föreställningen om att det går att rensa tillvaron i skolan, ja hela det offentliga livet, från konfessionella inslag är befängd. Men synsättet har långsamt brett ut sig alltmer och nyligen slagit ut i full kraft i och med socialdemokraternas kongressbeslut om konfessionella inslag och skolan. 

Religion ska nu för tiden reduceras till något teoretiskt, till ideologi. Så blir den ett tomt skal, livlöst och andefattigt, vilket också lär vara syftet. Den religiösa vidskepelsen ska utrotas av det upplysta moderna Sverige. Bara kulturarvet ska få finnas. Kan man då sjunga Tryggare kan ingen vara i en svensk skola utan att det handlar om påtvingad konfession? Kan man lyssna till de flesta av Bachs stora verk eller Mozarts Requiem? Hela den sakrala musiken lär bli stympad!
 
Kan man tillgodogöra sig den stora andliga och etiska skattkammare som Bibeln erbjuder med dess mönsterskapande berättelser och liknelser? Kan man läsa skönlitteratur eller poesi där levande tro finns? Kommer man att kunna förstå det hyllade kulturavet om man ingenting begriper eller på djupet får möta av vårt lands mer än tusenåriga andliga liv? Förr fanns det giftskåp i vissa gymnasiebibliotek där viss politisk och pornografisk litteratur kunde låsas in. Inte ska väl det bli framtiden för allt som har konfessionellt (läs: religiös tro och liv) ursprung? Blir det så – då finns det anledning för en kardinal att yttra sig och att sprida internationell vetskap om. Men just idag lämnas dessa frågor därhän till förmån för glädje över att Kyrkans tidnings gamle kolumnist blir kardinal!

För många år sedan, närmare bestämt år 1983 besöktes Sverige i samband med den stora fredskonferensen Liv och Fred i Uppsala bland annat av den brasilianske kardinalen Paulo Evaristo Arns. Han besökte till exempel Örebro för att möta och hålla föredrag för stadens präster och pastorer. I samband därmed erbjöds lokalradion att göra en intervju med kardinal Arns. Man avböjde med hänvisning till att det inte var någon lokalnyhet. Det var förmodligen första och enda gången som Örebro haft besök av en kardinal, men man förstod inte betydelsen av besöket. Kardinaler togs vid den tiden normalt emot på sätt och med protokoll som motsvarade internationella ledare och statschefer. Nu lär Örebro få fler sådana besök, men av Kardinal Arborelius.

14 maj 2017

Man kan alltid hoppas

En ungdomskörfestival pågår i Olaus Petri församling. Mer än 200 unga körsångare deltar i mötet som avslutas idag, söndag med deltagande och sång i högmässan. Koret lär bli överfullt med välsjungande ungdomar som med sina röster lovar Gud. Det känns märkligt, ja nästan mäktigt,  hoppfullt.

Igår kväll hördes denna månghövdade möteskör bland annat framföra Vivaldis Gloria. Det gjorde de med den äran! Även om det var ganska fullt i kyrkbänkarna fanns det plats för många fler. De som kunde ha varit där, men inte var där, hade haft något helt annorlunda i musikens värld att jämföra med senare på kvällen när Melodifestivalen (Mello låter som en variant på Jello - inte alldeles galen association) kunde beskådas i apparaten. Portugal vann i Eurovisionens Melodifestival och vädjade att musik med budskap och mening skulle komma åter istället för snabbt övergående fyrverkerier. Men varför ens jämföra? Levande musik är upplyftande och ungdomarna i den kyrkliga körfestivalen kunde gott ha haft en överfylld kyrka. Deras förmåga och musikalitet kunde verklige ha glatt många, många fler.

Det värsta är väl att många är så hemmablinda att de inte ens vet om att detta hände! Det drunknar i mångfalden. Om en liten stund börjar högmässan. Då kanske det blir fullt och överfullt? Man kan alltid hoppas!  

06 maj 2017

Argumenten tigs ihjäl

Bloggen stillsam har varit igång i 11 år. En hel del av det som kan vaskas fram ur denna flod av ord och meningar kunde ha stannat i skrivbordslådan. Men det finns annat som har relevans och bärighet på sådant som hänt inom Svenska kyrkan under denna tid. Med den trosvisses envishet har jag skrivit inlägg om den kyrka jag tillhör oh har tjänat som präst i många år. Särskilt har jag nagelfarit partipolitiken i kyrkan och då försökt vinnlägga mig om att ge rimliga skäl för min kritiska hållning. Flera av artiklarna andas irritation, ilska, vanmakt och kan undantagsvis även ha blivit raljerande och vassa.

Det har också hänt att jag ensam eller i samarbete med andra fått artiklar publicerade i dagspressen om sådana ämnen. Några erfarenhet står fram som särskilt kraftfulla. De skulle kunna föranleda att man omprövar hur ett opinionsbildande arbete bör gå till.

De flesta artiklarna passerar utan minsta lilla reaktion. Det kan ha att göra med att bloggen stillsam är obetydlig och enbart sparsamt läst. Men förmodligen beror det i ännu högra grad på att de som kunde och borde reagera och ge sina skäl för en annan hållning inte tar invändningarna och kritiken på allvar. Slutsatsen blir att det i kyrkans sammanhang är meningslöst att argumentera i olika frågor eftersom det enda bemötandet som är konstant är ointresset och tystnaden. Först om argumenten når kyrkomötets talarstol eller förs fram av betydande och inflytelserika grupper och/eller personer kan det bli intressant för dem som har mest makt och inflytande i kyrkan att reagera.

Frågan om storpastoraten, hanteringen av kyrkohandboken och frågan om partipolitiken i kyrkan är exempel på sådana frågor där denna många delar erfarenheten av att inte blivit lyssnade till eller fått ett anständigt bemötande.
Det är då man förstår att talet om mångfald, om allas lika värde och om att alla  ska med, är övertalande slagord mer än något man visar i praktisk handling. Inte ens den Gyllene regeln verkar tillämpas av dem som är vana att bli hörda men som oftast nöjer sig med formella remisser för att samla in vad andra instanser och organ inom kyrkan kan tycka och anse. Så blir också samtalet, även det teologiska, satt på undantag och reserverat för dem som har säte och stämma i beslutsförsamlingarna eller kan åka på möten och konferenser.

Skälen som talar mot de sekulära partiernas maktställning inom Svenska kyrkan faller därför ohörda och betydelselösa till marken. Den som har en dedicerad uppfattning lyssnar inte till andras argument. Tvärtom befäster de kritiska argumenten den redan intagna hållning som till exempel att partierna är garanter för demokrati i kyrkan. Den som tänker efter kan dra slutsatser utifrån tillhörigheten till kyrkan och till de berörda partierna (S, C och SD).

När det inom ett trossamfund blir så att de som har mest makt inte deltar i ett samtal utan nöjer sig med det som händer och sägs i beslutsförsamlingarna blir en bekräftelse på att den ”repressiva toleransen” råder. Om jag tolkar vad det betyder så gäller följande: Säg vad ni vill på olika forum. Vi har inte tid eller ork att bry oss om det. Vi tar debatten där den hör hemma – i beslutsförsamlingarna.

Det vore oklokt att bara skylla på beslutsfattare inom kyrkan. Det finns en riks att även de kritiska inte tar andras argument på allvar, utan enbart befäster sig i sitt motstånd. En fara som är mindre om man inte själv sitter på maktens taburetter. 

Viktigare är påminnelsen om att varje röst ska kunna höras. Vanligt kyrkfolk (i brist på andra goda termer) har faktiskt ett eget ansvar. Om de tiger still och aldrig vill eller våga säga sin mening av rädsla för att stöta sig med de inflytelserika så händer ingenting. Hade inte Luthers uppgörelser med skolastik och avlat spritt sig bland folket hade nog reformationen låtit vänta på sig. Det krävs civilkurage och engagemang i en kyrka för att den ska klara trycket från tidsandan och trendkasten. Svenska kyrkan är i mycket en spegel av det sekulära samhället när den borde vara salt och ljus.

Över historiska gränsdragningar och motsättningar borde samtal och diskussion komma till stånd. Det går inte an att enbart odla sin grupps eller organisations egenart. Inte heller att bara argumentera enskilt som solitär. Det är då kyrkans katolicitet är i fara. Det nuvarande mönstret av nedtystande och tigande måste brytas så att sekulära krafter inte blir de som styr och formar den kristna kyrkans tro, lära och bekännelse!



                  

03 maj 2017

Skilj kyrkan från partipolitiken!

Kyrkovalet 2017 har börjat låta höra talas om sig. Här och där anmäler sig nya grupper. Ibland för att råda bot på missförhållanden och avvärja kriser. I andra fall för att delta i det politiska kattrakandet om att hålla kyrkan i strama tyglar så den inte tas över av fundamentalister och tokstollar. Ja, det var så han uttryckte sig Urban Jonsson, arbetarkommunens ordförande i Karlskoga, när han talade 1 maj.

Bland annat lyfte han fram höstens kyrkoval, där valdeltagandet är lågt.
– Det gör att bakåtsträvande makter, främlingsfientliga makter, fundamentalistiska krafter och ibland rena tokstollar, kan få makt inom Svenska kyrkan. Karlskoga Kuriren (3/5)

Någon verklig valkampanj lär det som vanligt inte bli eftersom stridsfrågorna inom kyrkan sällan lyfts på något tydligt sätt i valen. Stridsämnena är oklart formulerade och luddiga om de alls får plats i de insändare och någon försagd kyrkovalsdebatt som väl normalt utgör höjdpunkten på den i stort uteblivna brytningen mellan åsikter. Det stora partiet kan som förra gången bedriva en valkampanj "under radarn" vilket betyder att man mobiliserar sina trogna kärnväljare och därmed fortsätter att hålla sina politiska tumme i ögat på kyrkan.

Man kan förvänta sig, som vanligt, att socialdemokraterna skräms med kvinnoprästmotståndare, varnar för prästvälde, fundamentalister och SD. För en gångs skull har SD förberett sig och skaffat fram många nya kandidater. De inser att Svenska kyrkan än en gång kan fungera som sprängbräda för deras främlingsfientliga agitation och för partiet ambitioner att bli större och till sist störst.

För min del hoppas jag att väljarna ska rösta så att det partipolitiska inflytandet begränsas istället för att växa. Ett sätt kan vara att fråga dem som i stat och kommun företräder S, C och SD vad de anser om storpastoraten, kyrkohandboken t ex vad gäller nattvardsböner och den liturgiska kyrkomusiken, Dessutom har det redan konstaterats att partierna i sin program demonstrerar sin tunghäfta vad gäller att nämna kyrkans Herre och frälsare! om sådant bör även partiledare och andra uppsatta partikoryféer kunna tala initierat. Det är nämligen PARTIERNA som ställer upp och som har sina kyrkopolitiska program.

Skilj kyrkan från staten, sas det under hela 1900-talet. Nu är det en växande opinion som kräver: skilj kyrkan från partipolitiken!


24 april 2017

Barnens andliga vård



LeClézio berättade i sin Nobelföreläsning om en liten pojke. Han sa: Priset tillägnar jag barnet som jag såg en dag på floden Tuiras strand i Dariénskogen. Pojken sitter på golvet i en bod och läser i skenet från en fotogenlampa, han läser en bok och skriver framåtlutad utan att fästa uppmärksamhet vid omvärlden, utan att bry sig om att det är obekvämt, utan att låta sig störas av bullret, av att man lever tätt inpå varandra, av det våldsamma och kärva livet omkring honom. Pojken som i skräddarställning sitter ensam och läser i lampans sken, på golvet i en bod mitt i skogen, är inte där av en slump. Han liknar som en bror det barn (LeClézio om sig själv, min kommentar) som jag talade om i början och som under efterkrigstidens mörka år skriver med snickarpenna på baksidan av ransoneringkort. Han påminner oss om den mänskliga historiens två mest angelägna problem som tyvärr är långtifrån lösta. Att avlägsna hungern och att lära alla läsa och skriva.

Frågorna om svälten och om att läsa och skriva är viktiga rättvisefrågor, viktiga politiska frågor, men i lika hög grad är de andliga frågor. Pojken, avskärmad och uppslukad av sitt läsande, gör något som uttrycker barns andlighet, om man ska tro forskarna. Där infinner sig ett nytt medvetande genom det han läser, sinnena öppnar sig samtidigt som han helt absorberats och avskärmat sig relaterar han till något annat än det som är han själv. Text och berättelse blir ett med honom, en slags enhetsupplevelse, släkt med det som mystikerna vittnar om.

Allmänmänskliga och existentiella frågor är andliga frågor, eller har åtminstone andliga dimensioner, eftersom kampen mot svälten och för alfabetisering inbegriper värderingar och förmåga till empati, öppnar för det kollektiva medmänskliga, för samhörighet och gemenskap. Man förmår se sig själv i andra och kan göra andras situation till sin egen.

Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” (Joh 19:5) På grekiska står där idou ho anthropos – ”se, människan”. Jesus står med en hånande krona av törnen. Kung eller gudomlig – nej ni ser väl att det där är en människa?!

I Jesus upptäcker Pilatus människan, den förnedrade, en representant för alla människor. Ecce homo, uttrycket i den latinska översättningen Vulgata, understryker att i Jesus blir människan synlig. Och där kan flyktingen, fången, den homosexuelle, eller alldeles särskilt barnet, bli synliggjord och närvarande. I Jesus ser vi människan.

Berättelsen om Jesu födelse är på ett plan skildringen av undret då ett barn föds. På ett annat plan förtäljer texten om Gud som i barnet blir till människa, det vi kallar inkarnation. Dessa sidor hör olösligt samman. Konkret lägger sig Gud, den upphöjt helige, i mänsklighetens famn och lockar redan från början fram en gränslös kärlek…och möter ett stort hat (kung Herodes och barnamorden). Den nyfödde Jesus tvingas dessutom snart att dela villkor med världens alla flyktingar. Upphöjdhet och helighet träder fram i utsatthet och maktlöshet.

Jesus, barnavännen, ställde ofta barnen i gemenskapens mitt. Det i en tid när barn hade värde kanske mest som arbetskraft och pensionsförsäkring. I dem såg han mer, han såg det andliga och det gudomliga.

Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

En märkvärdig dubbelexponering. Ta emot ett barn i mitt namn och det är mig ni tar emot. Jesus är barnet. Och barnet får gudomlighet. Barnet är i Jesus och varje barns människovärde förstås som givet av Gud, något människor inte kan kränka utan att samtidigt angripa Gud.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem...

Barnen har Guds rike inte tvärt om! Det är som om det himmelske blivit en egenskap hos barn. Det kanske inte är så förvånande ändå att vi faktiskt kan upptäcka mer av och om barns andlighet! Ämnet är inte bearbetat, än mindre uttömt.

Texten ger också associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i den postkristna modernistiska och sekulariserade samtiden. Men orden ljuder fortfarande utmanande: hindra dem inte!!

Partier och debattörer är rädda för tro, för religion som utövas. Alla måste få slippa religion, så lyder det moderna credot, ty utan kyrka, tro och religion blir världen en fredligare och lyckligare plats. Det värsta tycks vara om man måste befinna sig i närheten när någon som tror utövar sin tro genom att göra det som tron påbjuder: be, fira gudstjänst, lovsjunga, försöka i handling visa kärlek mot sin nästa. Det är så man spikar igen vår civilisations historiska arv och förseglar det så att dess toxiska sida ska klinga av, som vore det kärnavfall. Farligt tycks det vara.  

Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en sällsynt och levande förmåga för det forskarna (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: en ny medvetandekvalité, att uppleva det som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att få mening, insikt och sammanhang. Istället för att uppmuntra denna tillgång och stärka den kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv. Ty vuxenvärlden sätter giftstämpeln på alla slags tro, vare sig den är grov och rudimentär eller mogen och integrerad.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens allt högre vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden tycks vissna i vår del av världen. Människan vänder sig här bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhålls i Barnkonventionen flera gånger. Barn har faktiskt rätt till sin andlighet. Hur denna rätt bli verklighet när det råder brist på reflektion inom området? Peter Kempe har i en intressant uppsats pekat på att vi inte har utforskat området. Åtminstone borde denna barns rätt till sin andlighet betyda att barn i hem och skola, i samhälle och omvärld, kunna möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet, som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Barn tar inte bara slaviskt över färdiga åskådningar utan de är från början medskapare till sin världsuppfattning, sin livsåskådning. De bygger med de byggstenar de får tillgång till. De formulerar sig med det språk de förfogar över. Därför är det livsviktigt att vi inte lägger lock på de andliga källor som generationer öst ur. Gör vi det förminskar vi barns möjligheter att få tillgång till livets många olika dimensioner. Deras livsåskådning riskerar att halta från början.

En livsåskådning innehåller ett centralt värderingssystem (moraliska övertygelser och politiska etc värderingar), en grundhållning och teorier om den egna personen och omvärlden. Kristen tro är en livsåskådning där värderingssystem, grundhållning och uppfattningen av den egna personen och omvärlden präglas av förtröstan och tro på "en högre makt". Mer bestämt på den treenige Guden som i Jesus Kristus ger oss liv. Denna tro är kopplad till en social gemenskap och till ett rituellt och moraliskt handlande.

Dragkampen om definitioner pågår (Kempe s 15-16) och kommer naturligtvis att påverka hur man går till väga för att försäkra barn deras rätt till andlig välfärd och utveckling. Det går inte att komma förbi frågor om hur religion och andlighet förhåller sig till varandra. Är andlighet en allmänmänsklig predisposition? Eller är människan en homo religiosus vars andlighet är en nödvändig förutsättning för rit och myt? Behöver människan alls vara andlig?

Att de sekulära krafterna vill inkorporera andligheten och kontrollera den som vore den deras domän verkar lika troligt som orimligt. Min kritiska fråga är: vad erbjuder man av praktik? På vilket sätt kan man ge andlig övning, växt och mognad om man inte är intresserad? Hur kan man ge vidare rit och myt och kollektiv berättelse om man till exempel förkastar den kristna tron och livets religiösa dimension? Med ett sådant avståndstagande är risken överhängande att det andliga stannar på ytan och inte leder till fördjupning och vitalt andligt liv.

Jag påstår inte att kristen tro och de stora religionerna är de enda som kan förse barn med material för förundran, som kan stimulera till relationellt tänkande, eller som kan bidra till andlig mognad och växt. Men kyrkan har räknat med barnen, även om det finns mycket kvar att göra, och öppnat tillgången till mänsklighetens religiösa skattkammare. Att låsa in detta arv och hindra barn från att ta del av det vore förödande. Särskilt som de nästan gränslöst överöses med kommersiella våldsskildringar i ljud och bild. 


Kyrkan ser barn, varje barn, som en Guds gåva. Det är alltså inte den vuxna människan som ”gör” barn. De är gåvor inte bara till föräldrar utan till gemenskapen, till samhället, källor till glädje och väckare av gränslös kärlek. Och de vuxna har ett ansvar för att vårda, värna och föda dem! Även i andligt avseende! 

15 april 2017

En historisk saga om en kongress och ett kyrkoval

Det var en gång i den yttersta utkanten av världen. Där låg ett litet land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och särskilt nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Påviskt fint. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!

Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark för att kungen skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…

Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati och frihet skulle nämligen råda överallt.

När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga fjättrar hade satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade belagts med tömmar och seldon av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten och kunde styra över kyrkans många.

Vid den tiden hände det att man samlade det största partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts att hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan. Ideologi över tro, så att säga.

Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att sitta på taburetter och bära stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så hörde man även till intra ecclesiam!

Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i världens utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli val och massor av politiska sympatisörer (partitillhöriga) hade ställt upp för obundna och frimodiga sammanhang. Ska det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt står väl till…? Och levde de lyckligt...?




12 april 2017

Finns tron om den ínte får utövas eller synas?

Om socialdemokraternas beslut om ”religiösa” eller konfessionella friskolor liksom om alla skolor blir verklighet kommer det inte att bli roligt för Waldorfskolorna. De framställs sedan länge som vore de enbart en neutral pedagogisk verksamhet, när de i själva verket systematiskt bygger på Rudolf Steiners och Antroposofernas livsåskådning. Märkligt nog har de än så länge sluppit undan den veritabla jakt som riktas mot ett litet antal friskolor där livsåskådning utgör drivkraft och motiverande tankegods. Det kan bero på att ord som religion och religiös inte närmare definieras i den socialdemokratiska diskussionen utan tillåts vara ogripbart fluffiga och oprecisa. Därmed kan man med visst godtycke sortera vad som är religion och konfession och vad som inte är det.

Den nya skolministern Anna Ekström uttalade sig i radions Nordegren & Epstein (från 09:05 i programmet) om att skolan ska vara fri från konfessionella inslag och söka ett system som gör det möjligt - samtidigt som man inte bryter mot internationella konventioner. Samtalet gled sedan in på skolavslutningar där det blev tydligt att man ska avstå från konfessionella inslag men att tradition kan tillåtas. Man ska avstå från trosbekännelser och från bön. Skolministern sa (som om det någonsin i modern tid förekommit tvång t ex vid skolavslutningar) att ingen ska tvingas be, ingen ska tvingas bekänna! Det borde innebära att man i en skola inte kan lyssna på en radioandakt, se en gudstjänst t ex från ett påvebesök i television. Det är lätt att förstå att en kristen grupp i en skola inte längre lär få tillgång till skollokaler för att ha sin samtals- eller bönegrupp under en rast eller vid håltimmar.

Den förre gruppordföranden i Svenska kyrkans kyrkomötes socialdemokratiska partigrupp deltog i debatten vid kongressen i Göteborg. Tidningen Dagen skrev följande: – Nu fasar vi ut de religiösa friskolorna och de kryptoreligiösa bubblorna, sa Olle Burell, skolborgarråd i Stockholm, på sitt anförande då han försvarade partistyrelsens kompromissförslag. Så tänker en person som länge haft makt och inflytande inom Svenska kyrkan där man har förskolor, dagis och deltar i familjecentraler. Hur länge till måste den ärlige fråga? Tar inte de riktigt små barnen ännu större skada av att utsättas för tro, bön och andlig sång och musik?

Tendensen är tydlig. Tro och trossamfund ska fasas ut som aktiv och deltagande part i samhällsbygget. Olika religioner kan och ska framgent hålla på med sitt för sig. Däremot bör de förstås fortsätta göra sociala insatser för nödlidande och människor som trillar genom välfärdens grovmaskiga system. Då duger det. De troende kan öppna sina kyrkor och religiösa lokaler vid katastrofer och upplåta sina rum för skolavslutningar som de helst inte själva bör delta i. Husvärdarna kan gömma sig när vi gästar deras byggnader. Att de i sig själva är förkunnande lokaler med kultens symboler och föremål bryr man sig inte om. De passerar som kulturhistoria och tradition. Människor ska skyddas från att se och höra några som bekänner, ber eller förkunnar eftersom allt sådant är religiös indoktrinering och propaganda.

Nog är det märkligt att det är partiet som alltid talar om folkkyrkans företräden och välsignelser som på detta sätt vill dra upp gränser mellan människor och tro i praktiken, mellan kyrka och folk. Kristen tro liksom andra religioner ska tryckas in i det privata hörnet och tolereras där men knappast som likvärdig med kommersiella intressen, fackföreningar, idrottsrörelser, välgörenhetsorganisationer eller andra folkrörelser. Vem kan nu tro på alla sköna ord om att det inte ska vara något vi och dem? Så tänker jag som alltmera tycks bli en av dem och som ännu en gång fått det svårare att känna sig som tillhörig detta vi…


En liten läsvärd uppsats om antroposofin och pedagogik.