06 december 2016

Onsdagen 7 dcember

Rödluvorna är i farten. Skövlar skogen. Hugger ner träden. Bär bort dem. Vilket inte är bra för atmossfären utan bara leder till ytterligare utsläpp.

De små följer i de storas fotspår. Man lär sig av exemplet och inte av uppställda regler man inte ens själv vill leva efter. Sådant oroar när man ser på partipolitiken i Svenska kyrkan, det enda trossamfund i Sverige som partierna har lust att styra. En ny generation borde ha möjlighet att bryta mönstret. Göra ett annat vägval. Att skilja på världsligt och andligt regemente. Inte förfoga över dem, blanda dem och ta makten i bägge. Gör er fria, släng granarna och ägna er åt världens angelägenheter. Låt inte världens mönster styra kyrkan...

Kortet är avsänt 1904 härstädes i Tanto. Dvs för 112 år sedan. Innan Svenska kyrkan politiserades mot kyrkans uttalade önskan i samband med kyrkofullmäktigevalen vid 1920-30-talet.






05 december 2016

Tisdag 6 december

Ingen jul utan hårt arbete! Ty julen trollas inte fram med några magiska gester, den kräver planering, förberedelser och genomförande. Genom sekler har det hårda kvinnoarbetet lagt grunden för helgdagsfirandet. Vykortet från Sveriges bygder, Skåne och Hekeberga visar hur det gick till att tvätta. På rad nedstigna i vattnet, ofta bedövande kallt, skrubbades mattor och gnuggades kläder dagarna i ända. Hela kroppen tog stryk!


På samma vis vilar stora delar av Svenska kyrkans basarbete på idogt arbetande kvinnor och ett mindre antal män. Männen, åtminstone en hel del av dem, tycks ha nog med att delta i sina hemliga sällskap och får på så sätt utlopp för sin övertygelse som ofta kallas tro. De är glömska om nya testamentets betoning av församlingsgemenskapen, av gemenskapen och de trägna bönerna och brödsbrytelsen. Slutna sällskap kan man naturligtvis roa sig med, men om de får ta församlingens plats undergräver de något de ofta påstår sig vilja gynna. Så skärpning alla medlemmar i loger och slutna sällskap - slut upp i församlingens gudstjänstfirande och dess gemenskap!

På bilden ser det nog så idylliskt ut. Kortet är avsänt 1905 till Villan Marieberg belägen i Drottningholm. Som ett vittnesbörd om ojämlikhet tronar ett slott eller ett herresäte på andra sidan sundet. Kvinnorna påminner mig om de kämpande kvinnor jag för mycket länge sedan såg i Sydafrika. I slummen och hemländerna kämpade särskilt kvinnorna för att hålla förnedring, förtryck och smuts stången. Överallt hängde tvätt som upproriska fanor vittnande om att man ännu inte givit upp!

Måndag 5 december


Vi firar jul varje år
så man kan säga att det har blivit en vana
alla vanor ger inte en tradition
En vana är något man gör så ofta 
att det blivit en del
av ens eget sätt att vara
Riktigt var vana övergår till tradition
kan vi kanske inte få fatt i
men tradition är något vi gör
i samband med firande och högtidlighållande
 
Vare sig besöken i en näraliggande kyrka
under de stora helgerna ar en tradition
eller en vana så förs i kyrkorummet
traditionen från Jesus via lärjungarna vidare
i den apostoliska tron 
Att vi vill höra om Jesusbarnet
på nytt och igen visar
att det fins mer att utvinna och förstå
av julnattens uder
Men i jäktet runt köpfesterna
och längtan efter förströelse
underhållning och håll i gång
kan julens centrum, Jesus
försvinner bland allt julklappspapper
bakom grytor och fat fyllda med mat
Då är då det är så bra att vi har hängt upp
stjärnan i våra hem
den som lyser över inkarnationen
kastar ljus över Guds födelse i människan
så hela skapelsen kan, om den inte är totalt
fördärvad och förvriden
fylkas runt krubba
uttrycket Guds födelse i människan
är hämtat från en bok om kristen
kontemplation och meditation

Vi hänger själva upp en påminnelsens stjärna
som en sentida replik av den
som fäste på himmelen över Betlehem
över platsen där Jesus föddes

När eller om vi glömt
vad allt ihop handlar om
advent, jul och trottonhelgen
påminner stjärnan oss...


04 december 2016

Söndag 4 december

Adventstiden hann sätta full fart, likt en oceanångare, innan jag insåg att någon adventskalender med gamla vy- och julkort knappast skulle hinnas med. De första tre decemberdagarna var redan avklarade.

I dessa dagar när expertflykten från handboksarbetet tagit ny fart kan bilden bli symboliskt relevant. Likt en ostoppbar båt ångar handboksarbetet på alldeles oavsett vad som händer. Av bilden att döma stävar skeppet i full fart mot land. På kajen betraktar människor, de som inte haft särskilt stora möjligheter att påverka eftersom deras varningar inte hörsammats.

Tänkbart är förstås att det handlar om något helt annat. Ett skepp kommer lastat med julgåvor och gäster. Träpiren saltbestänkt och våt med spegelbilder och skuggor ger karaktär åt kortet. Vykortet är avsänt från Fiskinge till Odensbacken med en inbjudan i advent.




01 december 2016

Felräkning i Skatteverket påverkade begravningsavgiften

Idag är det cirkus! På Kammarkollegiets hemsida ligger pressmeddelandet kvar som hävdar att begravningsavgiften för 2017 ska bli 29,6 öre per hundralapp. Samtidigt kommer kontraorder på Svenska kyrkans hemsida där följande besked står att läsa:

den exakta avgiftssatsen

Avgiftssatsen för 2017 blir 24,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 615 kr per år, eller knappt 51 kr per månad. Läs mer om begravningsavgiften på Kammarkollegiets webb.

I meddelanden frånSvenska kyrkan har tydligen Skattverket räknat fel vad gäller underlaget för beräkningen av begravningsavgiften. Så nu har siffran justerats ner till 24,6. Fortfarande en stor
ökning för alla som haft en betydligt lägre begravningsavgift tidigare.

Uj, uj, uj som man säger i Närke!

30 november 2016

Dyr gemensam begravningsavgift


Kammarkollegiet har fastställt den begravningsavgift som ska gälla i hela landet med undantag av Stockholm och Tranås. Varför kan man undra är några inte medtagna? Jo, där är begravningsverksamheten driven av kommunerna och inte av Svenska kyrkan. Därmed slipper Stockholmarna (och Tranåsborna) att solidariskt bidra till att de små kyrkogårdarna på landsbygden kan nyttjas och hållas snygga. Någon matematiskt sinnad person kanske kunde räkna ut vad begravningsavgiften hade stannat på om Stockholmarna hade funnits med.
Naturligtvis kommer det att bli starka reaktioner. I Örebro fördubblas begravningsavgiften - från 15 öre per hundralapp till 29,6 öre! Tydligen går det an i Örebro men inte i Stockholm. Att det är Svenska kyrkan som kommer att få skulden för denna på många håll dramatiska ökning av avgiften behöver man inte tvivla på. Att det i själva verket beror på ett riksdagsbeslut och på ett avgörande i Kammarkollegiet lär hamna i skymundan när enskilda människor, särskilt i stora tätorter, noterar sina ökade kostnader.

Kammarkollegiet informerar på sina hemsidor om begravningsavgiften på följande vis: Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en avgift för begravningsverksamheten. Avgiften har inte någon direkt koppling till den egna begravningen.
Du betalar avgiften via skattsedeln. Beloppet baseras på din inkomst.
Kammarkollegiet bestämmer avgiftens storlek för alla som ska betala begravningsavgiften, förutom för dem som bor i Stockholm och Tranås kommuner. Där är det kommunerna som bestämmer avgiftens storlek.

I sitt pressmeddelande om den nu fastställda begravningsavgiften skriver man:
 Avgiftssatsen för 2017 blir 29,6 öre per hundralapp. För en person som tjänar 250 000 kr om året innebär det en avgift om 740 kr per år, eller knappt 62 kr per månad.
Vilka blir följderna?
Kyrkan får bära hundhuvudet för samhällets krav på enhetlighet och utjämnade kostnader. Resultatet blir ökade utträden där ett antal människor tröttnar på att betala dryga avgifter för medlemskap och vill kompensera sig för utgiftshöjningarna i den gemensamma begavningsavgiften.
Starkare krav på förstatligande av begravningsväsendet. Men hur det ska gå till lär ingen kunna lösa eftersom så många begravningsplatser ägs av kyrkan och hör samman med en kyrkobyggnad.
Kritik mot de många små och i drift dyrbara små begravningsenheterna. Det lär i sin tur leda till ökade krav på stordrift och storskalighet något som går stick i stäv mot kyrkans väsen som självstyrande gemenskaper runt Ord och sakrament i en församlingskyrka.
Att bära varandras bördor uppfattas som en kristen plikt och dygd. Men man får nog övertolka den bibliska tanken rejält om man på så sätt ska kunna försvara en fördubbling av sin begravningsavgift. Det handlade nog om andra och mera existentiella bördor…
Svenska kyrkan bör protestera mot den modell av en gemensam begravningsavgift som nu presenteras. En för alla, Stockholm för sig är en undermålig lösning.

 

28 november 2016

Gudstjänst som haltar

Smått triumfatoriskt konstaterar en och annan att gudstjänsterna 1 advent minsann var synnerligen välfyllda och oerhört fina. Det är fint att fira gudstjänst. Särskilt upplyftande tycks det vara när många kommer samman. Nu talas det om att julnattsmässan samlar ännu flera än gudstjänsterna 1 advent. Som om allt vore frid och fröjd med gudstjänstfirandet.

Av erfarenhet vet jag att även de "små" mässorna och de mindre sammanhangen kan vara väl så uppbyggliga som det som sker i de stora samlingarna och kyrkorna. Ibland känns det ödsligt att enbart få tänka på gemenskapen med andra kristna som samlas på plats efter plats utöver världen.

Gudstjänsten krisar på flerfaldiga sätt. Ett är det som åstadkoms av bristande respekt för planering och ordning, för igenkänning och möjlighet att bli en aktiv deltagare och inte en passiv åskådare. Det kräver en bra och stabil gudstjänstordning som ger deltagarna möjlighet att veta  var och när i gudstjänsten de kan be och läsa med, kan stämma in i den liturgiska sången och när man bär stå och sitta (om man kan).

Alltför ofta har man sett att de som leder kommer på saker i sista stund och måste rusa runt och ordna det man glömt. Hämta stolar, ordna nya mikrofoner. Flytta papper. Leta efter ljus eller jaga textläsare. Till exempel. Eller tänk på sådana gudstjänster där man inte tycks ta det som bes och sjungs på allvar utan det avverkas likt ett beting som ska klaras av snabbast möjligt. De som läser bloggen stillsam har säkert tusen egna sådana erfarenheter av sådant som skaver och upplevs som störande onödigt.

Tanken att gudstjänsten är medlet för att vinna ny kristna, och att den därför bör vara så kort och enkel och tillrättalagd som möjligt är en dröm som sällan har med verkligheten att göra. Främst är gudstjänsten de kristtrognas möte med sin  Herre och Guds möte med sin församling. Inte heller tycks det över tid vara så att församlingar växer och frodas enbart på grund av att man firar storslagna gudstjänster. Det behövs mer av personliga möten, av öppenhet och mottagande och av övertygelse och medveten tro för att något ska hända. En förlitan på den Helige Ande. Därtill en församling som lever sin kristna tro...

23 november 2016

Brevet till biskopen


Den  24/10 2012, inför beslutet i Stiftsstyrelsen om att behandla begäran från tre församlingar i Örebro att bli självständiga innan beslutet om storpastorat skulle genomföras, skrev jag brev till stiftets biskop. Det lär finnas många liknande brev i diarierna hos landets biskopar om farhågorna inför storpastoratsreformen. Jag skrev:

Ett brev som jag helst inte ville skriva är detta. Men det blir tvunget. Efter den extra sittning vi hade på Solliden med stiftets utredare av indelningen i Örebro blir det nödvändigt att formulera dessa rader. Mest för min egen sinnesfrid, jag kommer åtminstone att kunna säga att jag verkligen prövade alla utvägar för att Olaus Petri församling inte skulle bli satt under förmyndare. Jag skriver ner mina tankar och tar risken att du inte kommer att ta någon hänsyn till dem.
Eftersom socialdemokraterna, kanske av politiska skäl, inte kommer att kunna ändra sig och eftersom de verkar vara svalt intresserade av att i stiftsstyrelsen mera generöst tillämpa kyrkoordningens regler om möjligheterna att lämna en samfällighet – så återstår till sist en enda utväg: att försöka påverka dig. Men jag misstänker att även det kan visa sig fruktlöst. Det är i alla fall vad som sägs. Att du inte kommer att kunna ändra dig. I så fall är det redan kört med självständigheten och den senaste överläggningen på Solliden hade ingen betydelse?!
Först om din personliga inställning. Jag uppfattar att Du radikalt ändrat Din syn på samfällighetens makt, vilket är så svårt att förstå. Jag har hört dig uttrycka starka dubier beträffande det inflytande samfälligheten haft. Och nu är du beredd att bidra till att församlingarna blir maktlösa och samfälligheten får all makt? Det går inte att få ihop, tänker jag. Stiftet riskerar att sidsteppas, som ju biskop Per Eckerdal också understrukit i Kyrkans Tidning.
Jag har ju tidigare berört vikten av att ta församlingarnas, och nu kyrkofullmäktiges, nej på stort allvar. Tvångslösningar andas en maktutövning som rimmar illa med det kyrkan brukar hävda sig stå för, t ex tron på församlingens uppgift, beslut på lägsta möjliga nivå, en människosyn där vi alla är myndiga med förmåga att ta eget ansvar. Storskalighet motsäger dessa övertygelser och för sällan något gott med sig. Dessutom ger storskalighet nästan aldrig de fördelar man eftersträvar, särskilt inte i pastorala sammanhang.
Vid den senaste överläggningen på Solliden blev det glasklart att XX inte kan tänka sig kompromissa... Han företrädde inte det beslut som kyrkofullmäktige fattat om att självständiga församlingar är vad man vill ha i Örebro. Utan anmärkningsvärt nog agerade han fortsatt för sin och partiets uppfattning!
Göran Pettersson från Almby sa uppgivet att ingen ville ta den utsträckta handen från Almby, Längbro och OP. Pastoratsföreträdarna önskade inte att samtala eller att samverka. Timmy L. menade att ingen annan modell finns än ett pastorat. Det var den enda form man kunde tänka sig samverka inom.  Skulle det bli tal om självständiga församlingar kunde endast ekonomihantering och vissa administrativa uppgifter skötas gemensamt. Allt övrigt skulle läggas ner eller avyttras!
På så sätt förstärker han och hans meningsfränder mycket medvetet det stiftsstyrelsen sagt om nackdelarna med självständiga församlingar. Genom att vägra samverka i någon annan form än pastoratet ska alltså stiftsstyrelsens farhågor besannas. Den samverkan som byggts upp överlever inte! Det oerhörda är bara: de som sagt sig vilja samverka i pastoratet ska nu till varje pris sälja av gemensamma institutioner och renodla församlingarnas självständighet! Men man nöjde sig inte ens med det.
För att verkligen visa hur illa det blir med självständiga församlingar ville man inte att antalet församlingstillhöriga skulle bli fördelningsnyckel utan skattekraft – vilket ytterligare försvagar de redan svaga! Solidariskt? Förtroendefullt? Kan man bygga tillit på sådana manövrar? I sådana händer kommer makten att läggas. Jag kan bara konstatera att viljan till samverkan kring diakoni och annat ingenting betydde!
I kyrkoherdegruppen var tongången en annan. Där ville alla försöka att utgå från förutsättningarna som givits för samtalet och vi nådde ganska stor samstämmighet. Vi kunde tänka oss samverka om det mesta, men med små förbehåll t ex gällande diakonicentrum vars insatser behövde utvärderas. Vad gällde konfirmandsamverkan trodde de flesta att den kunde klaras bra utan några extra anställda. 
Jag fruktar att splittringen i Örebro blir total om beslutet också går emot kyrkofullmäktige såväl som de tre församlingarna som begärt att få blir självständiga. Även den betydande opinionsyttringen från Almby kan man knappast negligera.

Det kan inte bli lätt för dig som biskop att hantera denna djupa klyfta som öppnat sig alltmer efterhand. Om enbart ett av de diametralt motsatta alternativen ska genomföras blir besvikelsen monumental. En kompromisslösning är enligt min mening möjlig om Du visar vägen. I annat fall tror jag att motsättningarna kommer att leva oerhört länge.
De kompromisser som vore möjliga är att antingen erbjuda de församlingar som önskar att bilda ett pastorat möjlighet att göra det och att ge de övriga självständighet eller, alternativt, att skapa tre någorlunda jämbördiga pastorat. Två församlingar kan nog klara att samverka i ett pastorat utan att förfördelas. Då skulle också kontraktet kunna bibehållas.  
Indelningsbeslutet ska ju inte grundas på hänsyn till verksamheter utan utifrån de uppgifter som en samfällighet har att ombesörja. Att vi, som velat ha en annan lösning än pastoratet, inte fått resurser och möjligheter att utveckla en modell beror mindre på oss och mera på att inga resurser ställts till förfogande. Samfälligheten som har ett egenintresse att överleva och uppstå som pastorat har tillåtits leverera siffror och underlag!
Man kan inte helt negligera de teologiska perspektiven och frågan om vad som händer pastoralt om teologisk ledning, ekonomi och makt lyfts bort från församlingen och uppåt för att landa på en högre nivå. De konsekvenserna kan oroa om man t ex tänker utifrån situationen i Eskilstuna.
Till sist kan jag bara vädja till dig att ompröva ditt ställningstagande. Det handlar om att ge Olaus Petri församling en chans att med sin musikprofil och vitalitet i gudstjänstlivet få leva vidare med rätten att självständigt besluta över sin pastorala utveckling.
Även Almby och Längbro församlingar, liksom kyrkofullmäktige, har goda skäl för sin hållning. Att köra över denna lokala majoritet kommer att uppfattas som oerhört okänsligt och mycket utmanande. På grund av dessa och många andra skäl bör ett storpastorat i Örebro avvisas som en lösning för alla!

Vänliga hälsningar
Lars B Stenström