22 juni 2017

Statsministern pekar med hela handen

I Umeå lär enligt tidningen Dagen bordsbön på en kristen förskola efter kommunal tillsyn ha förbjudits. Barnen skulle inte heller ha lov att säga: Amen! I Umeå kanske barnen kunde få utbrista i ett konfessionslöst jajamen? Religionsskräcken tycks ha gått så långt att enskilda ord ska förbjudas därför att de är konfessionella. Är första steget nu taget på väg mot ett index på förbjudna ord och begrepp?

Användningen av begreppet konfessionell har på senare tid antagit nyspråkliga proportioner genom att det fått betyda religiös. Men eftersom det finns religionsfrihet blir det problematiskt. Konfessionsfrihet är däremot inget allmänt omfattat begrepp. Så rundar man det som kan tydas som en inskränkning av religionsfriheten. Men, sådan kommentar lär hjälpa föga mot tokerierna.

Statsministern Löfven intervjuas i Kyrkans tidning och undslipper sig flera kommentarer och synpunkter som blir en signal till partiet att ta strid. Vi socialdemokrater arbetar för..., säger han och slår fast linjen. Detta är att peka med hela handen till rörelsen! En strid som kan se ut som en insats för tolerans, frihet och mångfald ska drivas - men en konflikt som faktiskt för med sig större intolerans och än mer politikerstyre. Tanken att alla präster ska tvingas/vara skyldiga att viga samkönade par, med den illa skorrande analogin att en barnmorska måste utföra aborter, är statsministerns synpunkt.

Här ett citat ur artikeln: – Jag kan förstå att man av trosskäl kan ha svårt att få ihop det, men kyrkan som öppen demokratisk kyrka är en organisation som står för människors lika värde. Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.

Det måste rimligen handla om alla som viger, det vill säga även ortodoxa och romersk katolska präster såväl som imamer?! Inte kan det vara så att uteslutande ett enda av de från staten fria trossamfunden avses?

Den Augsburgska bekännelsen fick Stefan Löfven ingen fråga om. Det borde han ha fått eftersom det parti han leder är med och styr Svenska kyrkan vars bekännelse bland andra skrifter uttrycks i just den oförändrade Augsburgska bekännelsen från år 1530. Där framgår klart att det för en kyrka är tillräckligt att man är överens om Ordets förkunnelse och förvaltandet av sakramenten. Då vigseln i luthersk tradition inte är ett sakrament blir det orimligt att kräva att var präst ska viga samkönat, något som många präster aldrig gjort eller ens blivit tillfrågade om. Vad man tror sig vinna med ett sådant vigseltvång sägs inte fullt ut. Förmodligen handlar det om att rensa ut präster som anses ovärdiga i den moderna civilireligiösa kyrkan. Bort med dem. De får göra något annat. Så ser receptet ut. Att det handlar om av kyrkan vigda och av Gud och församlingarna kallade präster betyder då föga. Ordern lyder: Rättning i ledet! På med uniformerna! Gå i takt! Lyd!

När statsministern deklarerar sin ståndpunkt är det innehavaren av vårt lands främste och högste politiska ämbete (formellt är det talmannen som påpekas i en kommentar nedan), men landets ledande politiker borde kunna anses riktigt, som uttalar sig. När han ger sig på att föreskriva hur kyrkans vigda tjänare ska förhålla sig är det ett uttryck för Caesareopapism där styrning av stat och religion sammanblandas. Statens företrädare ger sig på att föreskriva hur kyrkan ska leva. Och detta sväljer arbetarrörelsen och Svenska kyrkan?

 

20 juni 2017

Åt skogen med skogen som katedral

Naturmorgon blir ibland flummigt över hövan. Två dagar i rad (eftersom även reprisen avhördes) fick jag höra talas om "skogens katedral". Det var någon som talade lyriskt om skogens helighet. Som därtill påstod att katedraler var inspirerade av skogen och liksom en avbild av skogen. Marianna Agetorp berättade om sin skogskatedral.

Att katedralerna, dvs stiftskyrkorna där biskopen har sin kateder, skulle ha skogen som förebild är ett misstag. Gissningsvis har man sett stora kyrkor med stora pelare som liknar trädstammar med knoppar på pelare och blommor och blad uppe i valven, ungefär som ett grenverk. Den heliga vägen, via sacra, är en mer träffande beskrivning av vandringen från dopets inträde i trons kyrka fram till altaret och mötet med det himmelska.

Det är gotiken som gör de stora kyrkorna möjliga, smäckra och högresta med plats för väldiga fönster. Dessförinnan var de romanska kyrkorna mindre och mer kompakta. Den tidiga basilikan, den stora samlingssalen, var ett förkyrkligande av kejsarens mötesplats och ceremoniella rum.

Respekt för det heliga är ofta intresseväckande. Reportern uppfattade att det som påstods gränsade till en trosövertygelse och frågade om det var religion. Agetorp avvisade det eftersom religion är något där andra bestämt vad man ska tro. Att hon själv ville "skapa riter" antyder att det handlar om ett religiöst förhållningssätt med skogen som inspiration.

Varifrån kommer tanken att det egna är bättre än det som fler omfattat över tid och rum? Varför är driften att själv konstruera och uppfinna sin egen livsåskådning så stark att man överger den kristna tron? Varför förkastas det som uppenbarats genom Skriften och som generationer byggt och erfarit och med avlagringar från nya sekler i tradition och andligt liv fört vidare?

Överfört till andra områden så kunde det betyda att man inte går till läkare för andra har kommit på sjukdomars orsaker och möjliga behandlingar. Man vill kanske inte ha kläder av tyg som andra vävt och som sedan sytts eftersom de är bättre att hitta på egna sätt att tillverka något att skyla kroppen med mot väder och vind? Sådant hörs inte alls , utan det brukar gälla övertygelser om livets uppkomst och om existens och mening, normer och tro.

Mytologiseringen av skogen kan leda mycket vilse. Visst kan man känna sig uppfriskad av syremättad luft, av vindens sus i grenar och bladverk och det vidunderliga i naturen. Men den är inte bara god , vacker och skön utan plats även för obarmhärtig jakt, död och förruttnelse. Övertro på skogen som läkande miljö kan leda till att beprövad erfarenhet kastas ut och ersätts av hemmasnickrade föreställningarna. Som säkert har varit i säck innan de kom i påse...

Föreställningar om att man inte ska tro som andra möter man som präst ganska ofta. Tron på någon eller något. Man tager vad man haver och snickrar fritt. Stenar, fjädrar, träd, allt kan verka besjälat och tros skänka mening och ge viss struktur åt en kaotisk tillvaro. Många säger sig ju hellre tillbringa en timme i skogen ön delta i en högmässa. Där finner de det gudomliga, det heliga, säger de. Naturromantisk spekulation kunde det kallas. New age. Som om det uteslutande handlade om den enskildes individuella och personliga religiösa upplevelser och känslor. Tro och kyrka handlar om församlingens möte med den uppståndne, om gemenskap och ömsesidigt stöd i tro och liv och inte om maximerad känsla!

Kunde idén om skogen som katedral vara spridd i vida kretsar? Vid en enkel sökning fann jag att någon i Folkbladet hade skrivit så här:
Skogen vi har bakom huset är så majestätisk och vacker. En slags katedral.
Jag har stor förståelse för varför vissa människor hellre går ut i skogen, än besöker en kyrka.
Kyrkan har somligt på sitt samvete, medan skogen är så gott som oskyldig.
Går du in i en skog finns det ingen som säger att ”här får du inte vara” eller ”här passar du inte in”. Alla är välkomna i skogen och vi skall dessutom vara glada och tacksamma för vår allemansrätt. 

Vidare upptäckte jag under letandet att själva Sigtunastiftelsen haft en helg med museet i Sigtuna om träd och skog där man också tagit upp föreställningen om skogen som katedral (sept 2016).

I Smålänningen 17/6 stod följande att läsa:
– Jag vill locka ut människorna i skogen, sa Marianna Agetorp, poet och skogsägare och skapare av den så kallade Skogskatedralen i Stensjöäng i Häradsbäck.
I Skogskatedralen har hon ordnat ett område som är tänkt som vederkvickelse, konstnärliga upplevelser, må bra-stunder och totalupplevelser. Där har varit konserter, konstutställningar, människor har gift sig där och nu har det också varit en begravningsceremoni.

Mer välmående

– Varje skog är egentligen en katedral. Om man är bekymrad kan man gå till en psykolog eller präst för att läka såren - eller till skogen, sa hon.
– Jag har alltid känt mig mer välmående när jag har varit i skogen än när jag gick dit.

19 juni 2017

Värdslig makt i kyrkan

För den reformatoriska rörelsen var sammanblandningen mellan kyrklig och världslig makt en styggelse. Olaus Petri förebrådde den medeltida kyrkan därför att påvar och biskopar hade undandragit sig den världsliga överheten och själva uppträdde som herrar med världslig makt.

I den Augsburgska bekännelsens artikel 28 finns det synpunkter på hur det andliga och det världsliga regementet skall hållas isär. Inte för att så många idag bryr sig om vad bekännelserna hävdar, men det kan vara bra att känna till i våra dagar när politiska organisationer har stor makt i det andliga regementet:

Den andliga och den världsliga makten böra fördenskull icke sammanblandas. Den andliga makten har befallning att predika evangelium och förvalta sakramenten. Den skall icke giva sig in på främmande uppgifter, icke förfoga över kungakronor, icke upphäva överhetens lagar, icke fritaga från lagstadgad lydnad, icke lägga hinder i vägen för domar, som röra världsliga ordningar eller avtal, icke föreskriva överheten regler angående samhällsskicket, såsom Kristus säger: Mitt rike är icke av denna världen. Eller: Vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder? Paulus säger även i Fil. 3: Vi hava vårt medborgarskap i himmelen…






 
   
På detta sätt skilja de våra mellan vardera maktens uppgifter. De påbjuda även, att man skall hålla bådadera i ära och erkänna, att båda äro en Guds gåva och välgärning.

Dessvärre ledde reformationen till ett furstligt styre av kyrkan på många platser, särskilt i norra Europa. Pendeln svängde alltför långt åt andra hållet. Den världsliga överhetens makt över kyrkan har följt nationalkyrkorna i Norden. Idag är det inte furstarna som styr utan politiken. Om kyrkovalet i september ska kunna ändra på maktbalansen i kyrkan är den rimliga vägen att gå att hävda att de politiska organisationer som är med och stiftar lagar och bestämmer i samhället och om dess organisation och villkor, dvs i det världsliga, inte samtidigt ska ha makt i kyrkan. Att partierna har svårt att erkänna det i en tid när gränslinjerna mot kristen tro, det konfessionella, dras allt hårdare borde mer än uppröra på ömse håll! 

17 juni 2017

Lasarus lever än

Det pågick vägarbeten och den stora korsningen var en nybliven labyrint. Svängar och knixar åt alla möjliga håll. Röda hänvisningsskyltar var uppsatta. Jag erkänner att de var ganska svåra att följa. Så man fick ta det varligt. Trafiken var ganska tät. Trafikanterna var inte av det gästfria slaget. Det var nästan som i Tyskland. Där tutas det vilt. Längs autobahn. Och inne i städerna. Där lär man sig tydligen att medtrafikanter ska fostras. I Sverige är fostran och trafikvett alltid någon annans ansvar. Men oförbehållsamt erkänner jag. Att i den bil jag framför så benämns andra bilister inte särskilt kärvänligt. De ser att jag bakom det påklistrade leendet muttrar saker som: ska du parkera innan du svänger? Har du bara ettans växel? Vart ska du egentligen?

På en av de röda hänvisningsskyltarna stod det: Lasarett. Sjukhus var inte att tänka på. Laserett var det som gällde. Den uppväckte gamle Lasarus lever än, konstaterade jag.  Undrar hur många som förknippar lasarett med Bibelns berättelser? Där sker säkert ett och annat helande. Oväntade tillfrisknanden som framstår som medicinska underverk. Där opererades min blindtarm bort för mycket länge sedan. Man droppade eter på en ställning över mitt ansikte och jag fick räkna baklänges från tio. Jag hann aldrig räkna klart innan jag långt senare vaknade upp på en barnsal utan blindtarm. Ofattbart var det. Även om det gjorde ont. Ett smärre under, tyckte mina föräldrar.

När jag kom hem från irrfärden i den komplicerade korsningen kollade jag för säkerhets skull Svenska akademiens ordbok om ordet ursprung. Följande stod att läsa: sannol. gm folketymologisk anslutning till namnet på den bibliske Lazarus (se LASARUS) utvecklat ur ett it. nazareto, namn på ett pestsjukhus vid Venedig, beläget på ön Isola di Santa Maria di Nazareth, ’den heliga Marias av Nasaret ö’.

Etymologiskt sett är nog Bibeln en viktigare källa till många ord  än många av oss föreställer sig och som vi (jag) ganska omedvetet och tanklöst använder. Skolan kanske kan hjälpa till att visa på ett sådant samband? Men det vore kanske alldeles för konfessionellt?

29 maj 2017

Kortare uppehåll

Även en sporadisk bloggare kan behöva göra uppehåll. Därför blir det inga bloggposter de närmaste veckorna. Återkommer i mitten av juni med diverse funderingar och betraktelse över liv och värld. Tills dess lär det numera heta: ha det! Paa gensyn!

28 maj 2017

Döden ändrar tidens lopp

När någon dör ändras tidens lopp. Flödet går i andra banor där huvudsak och bisak får ny aktualitet och den personliga förlusten också blir gemenskapens. I församlingen sägs det fortfarande ibland: en ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännages… Vi som ännu är kvar delar denna dödens verklighet så nära att någons död understryker att också vi en dag blir dem som påminner andra om deras dödlighet.

Det oväntade beskedet om att någon avlidit blir en chock. I brist på bättre uttryck blir det ofattbart och overkligt. Vi tvivlar och tänker att detta kan väl ändå inte vara möjligt! Men döden är definitiv och tycks fördunkla hoppet om frälsning och uppståndelse. Förlusten blir så påtaglig att kroppens alla fysiska och mentala försvar drar igång på högsta nivå. Efterhand förändras det vi hör och ser och trons hopp står fram på nytt!

Herre, allsmäktige Gud och Fader, förläna denna hädangångna vän den eviga fröjden och vilan för din käre Sons, Jesu Kristi skull. Låt ditt eviga ljus lysa för honom.

 

27 maj 2017

Ett outforskat fält för beteendevetare

Sådant man kan ha lagt märke till vid tillfälliga besök i några olika kyrkor inom Svenska kyrkan. Eller sådant man själv kan ha råkat göra lite nu och då. Beteendevetare har här ett jungfruligt fält för forskning och deltagande observationer.

Vid flera besök lägger man märke till en utvecklad förmåga att välkomnande låta folk vara ifred.

Andra har finslipat egenskapen att stirra på en nykomling så att det känns som om man inkräktar.

Ibland har någon tagit uppgiften att se och ta sig an en tillfällig besökare så pass att det blir för trevligt.

Samtalet i bänkarna kan bli så högljutt att det inte hörs när kyrkvärden hälsar välkommen utan tvingas ta om allt ihop en gång till.

Slår det i kyrkporten efter att gudstjänsten har börjat vänder alla på sig för att se vem som kommer. Är det någon som känns igen nickas de ivrigt i bänkarna.

Det händer att en procession när den nått fram till koret ställer upp sig vid sidan om varandra innan de får gå till sina platser. När det sker vid slutet blir det som på teatern inför de avslutande applåderna.

Man kan ha hamnat bredvid en kommentator som snabbt och konstant utvärdera allt som föregår: Nu snubblar han snart. Varför lyfter han inte på särken? Och hon, hon läser alltid så tyst så jag kan inte höra. Gå upp i predikstolen som man kan se dig. Nu är det en psalm när ska man stå eftersom det är en stjärna, men ingen gör det i alla fall. Förresten hör jag inte om jag sjunger eftersom orgeln spelas så starkt. Är det kyrkkaffe idag?

Fem minuter innan det börjar rusas det omkring och ställs fram stolar, hängs psalmnummer och letas efter kors och ljus. Det är nog en bättre sent än aldrig-församling det här.

En präst irrar runt i koret och står än här och än där, men sällan där man förväntar.

På ett ställe är det så enkelt och naturligt att man vet att hit hittar man gärna igen.

Det verkar obligatoriskt att släpa runt på vattenflaskor för att ta sig en slurk lite nu och då.

Telefonerna kommer till flitigt bruk under predikan. Ursäkten är att man håller på att swischa en kollekt.