18 september 2016

Tiden går och kalendern verkar fulltecknad.

Tiden går åt. Så mycket fritid det skulle bli när pensionen kom. Lediga dagar att flanera i skogen, rsor att planera och genomföra, böcker att läsa och ämnen att studera. Vart tar tiden vägen? Istället har det blivit alla möjliga små uppdrag här och där. Men så är det hål i Svenska kyrkans organisation och gamlingarna behövs som ett slags kyrkligt plastic padding för att täta läckor och fylla vakanser.

Någon kallade mig härom dagen för den evige vikarien. Så evigt lär det inte bli men någorlunda ständigt, en kort period. Tillförordnad församlingsherde har jag blivit och universitetspräst fick jag vara och dessutom har jag prövat uppgiften som mentor för en nybliven chef och ledare. Dessutom har jag blivit anlitad för att hålla en del föredrag. De flesta om en katt, Min katt: Sixten, the cat, som har blivit känd lite här och där. Han är annorlunda. Brister ut i sång rätt var det är. Med versmått hämtade från psalmboken. Katten fick jag av församlingens arbetslag, mina arbetskamrater, när jag fyllde sextio. Sedan dess åldras katten för varje år, ja varje dag. Men på ett behagligt livsnjutande sätt. Men även Olaus Petri har blivit allt mera intressant. Honom vill man höra om. Så kantarellerna jag tänkt plocka finner jag på det bästa stället: Stora torget. Och lingon därtill. Lättplockade.

Min uppgift har ibland varit att i kyrkliga öron viska: kom ihåg att du är dödlig, att vårt sammanhang också är det. Men sällan uppskattas slaven på triumfvagnen. Och skulle något brista i kyrkans organisation och struktur så är det ofta någon annans fel. Särskilt slavar och budbärare blir då belönade. Med munkavle. Ombedda att hålla tyst och inte oroa och ställa till besvär med sin negativism och brist på tillit.... När det istället faktiskt kan handla om hopp och tro om ett annat sakernas tillstånd!

 Det är då det lokala arbetet i församlingen med gudstjänster, möten och samtal blir så uppfriskande. Ty det är lokalt som kyrkas hälsa prövas och det är där det ännu lever. På många håll. Om än deltagarna ibland blivit färre. Men vi bekänner vår synd och skuld och tar emot förlåtelsens ord oavsett vilka vi är. Där lämnas rollerna, som Sverigedemokrater eller rödaste röda eller var vi nu menar oss höra hemma i världens sammanhang, för en stund åt sidan i mötet med kyrkans Herre!

Så går varje dag sin gilla gång. Kalendern har fulltecknats. Bloggen fått vänta. Tills en dag andan åter faller på. Vilket nog är en okänd sida av den helige Andes sätt att puffa igång oss igen? När orken trutit. Kanske?


12 september 2016

Profilerad och genuin tro

Reformationsjubileet lär vara på gång lite här och där i Svenska kyrkan. Samtidigt ställs lite yrvaket frågor som: är det ett reformationsfirande? Borde vi inte göra något? Ska vi snöa in på historien? Skulle vi inte tänka på hur vi kan öppna för ständiga förändring och nya reformer?

De ständiga förändringarna har av erfarenhet inte varit särskilt lyckosamt. Det finns en hel del gjort som hade varit bättre ogjort. Särskilt som förändring alldeles för lättvindigt kopplas till utvecklingsoptimism - bättre och bättre år för år eller varje reform är till det bättre.

Stordriftsfördelarna har länge överdrivits både i kyrka och samhälle. En förändring som drivs av ekonomiska motiv och övertro på rationalisering. Det blir billigare och effektivare tror de som ivrar. Att det riskerar att i kyrkan bli större avstånd mellan medlemmar och beslutsfattare erkänns sällan, inte heller att gudstjänsterna blir färre och gudstjänstfirarnas led allt glesare. Och trots att mission är en av de fyra grundpelarna i kyrkan så missioneras sällan. Det räcker liksom att ha breda kontaktytor och mera öppen verksamhet och färre profilerade grupper därför att i en obestämd framtid kan det löna sig...

En kyrka kan inte fungera som kyrka om den inte bärs av människors tro. Man kan inte leva av kyrkans tro och liksom åka med av bara farten, Det är den personliga tron som från den första församlingens tid byggt kyrkan och det räcker inte att samla på kontaktytor och mötesplatser, hur fint det än är. Om mötesplatser ska fungera måste människor få möta en profilerad och genuin tro på Jesus Kristus och löftet om rättfärdiggörelse och frälsning.

01 september 2016

Annat tar plats i sinne och hjärta

Vi borde tala med varandra. Så har det hetat. Enbart så kan man återfinna det som man tror gått förlorat. En grundläggande kristen samhörighet. Öppna kanaler för utbyte av tankar. Gemenskap. Rent av vänskap. Som ofta tvingas jag erkänna att någon gång ibland har jag tänkt i samma banor. Vilket inte betyder att det blir mera rätt. Sådana möten kan också gå överstyr och ställa till det.

Det är klart att uppriktiga samtal och diskussioner kan gynnas av att man träffas. Diskussioner och argumentation via artiklar och sociala medier blir gärna både distanserat och opersonligt. Samtidigt har de senaste månaderna visat att den debatten märkligt nog snabbt riskerar att spåra in på person. I den meningen kan det bli oförsonligt personligt.

Katarinastiftelsen kan möjligen vara ett undantag där man vågar låta olika meningar mötas. Men den som flitigt läser tidningar, predikoturer och kyrkliga blad lär ha svårt att hitta mötesplatser där olika meningar tillåts möta varandra och brytas. Lokalt är det oerhört svårt att hitta debatter om teologi, diskussioner om tro, seminarier över åsiktsgränser och en förmåga att föra dialog. Det är som om det är mycket lättare att möta dem som tillhör andra religioner än oliktänkande inom samma kristna kyrka.

Kan det vara så att i en kyrka tror man sig veta precis hur andra kristna tänker och argumenterar? Och man vill inte veta mer vilket förklarar varför man här och där avfärdar meningsmotståndarna och de argument man tror sig känna till. Somliga har gett upp, några för att de inser att de aldrig kommer att bli hörda utan upplever sig alltmera avfärdade och utdefinierade. Andra har lagt av för att de ändå inte vill veta av de där andra vars förhatliga uppfattningar man gör säkrast i att avvisa som kritiska, grälsjuka och konservativa.

Det blir svårt att ta tillropen om att mötas på fullt allvar när den förhärskande normen är att man håller sig till dem vars åsikter man delar. Min personliga erfarenhet från flera olika sammanhang är att det gärna sägs finnas vilja till samtal för att hitta gemensamma lösningar. Det har gällt både församlingen och personligt. Facit har flera gånger blivit total överkörning och noll lyssnande. Det är sådana erfarenheter som gör att förhoppningarna om samtal är svåra att ta på fullt allvar. Tilliten och det förtroende man förväntas ha har fått sig en knäck.

Om sådana erfarenheter gör det svårare att lita på dem som har det yttersta ansvaret, är det så konstigt? Är det illojalt? Är det kärlekslöst? Sådant fyller somliga dagar mina tankar. Men så händer det något fint i lokalförsamlingen och mässa firas. Då får annat ta plats i sinne och hjärta! Äntligen!







24 augusti 2016

Den främste kyrkokritikern var Martin Luther

Finns det någon så framstående, och elakt dräpande och karikerande, kyrkokritiker som Martin Luther? Men sådant vill få kännas vid. Det är glömt. Det var då och nu är nu. Idag håller vi inte på med sådant. Det passar sig liksom inte att tillhöra en kyrka vars existens är beroende just av en teologisk och bekännelsecentrerad kritik av den då existerande kyrkan, dess ledning, hierarki, maktanspråk och teologi. De teser vars uppspikande bildar inledning på reformationsjubileet ifrågasatte bland annat avlaten i fräna och klara ord.

Tänk att kritik och ifrågasättande skulle bli en sådan nagel i ögat på en (åtminstone nominellt) luthersk kyrka att inlägg och synpunkter antingen avfärdas med allehanda lösa påståenden, som ifråga om Mitt kors,  eller genom försök att slippa eller kväsa diskussionen med hjälp av upphöjd tystnad, som när det gällt kyrkohandboken eller pastoratsreformen.

De som innehar majoritet och styr besluten har all anledning att lyssna till kyrkans många olika kyrkliga minoriteter vars upplevelser och synpunkter det finns goda skäl att ta på allvar. Ett skäl kan vara att de tillhör kyrkan och ofta har starka rötter i kyrkans tradition och lära. När de marginaliseras eller avfärdas gör man Svenska kyrkan allt trängre och intolerant, trots det myckna talet om mångfald och tolerans. Poängen med kyrkan är inte att vi som tillhör ska bli allt mera lika varandra. Inte ens i etiskt eller politiskt hänseende. Det är Kristus som är föredömet och den vi vill följa.






23 augusti 2016

Egenkontroll av debattinlägg

Vid debatt och diskussion inom kyrkan går det att hitta förhållningssätt som klargör på vilka punkter man håller med varandra och var man skiljer sig åt.

Jag har redan föreslagit en regel eller ett förhållningssätt mot vilket man kan läsa av sina egna texter. Den första innebär att: man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

En andra sådan regel kan vara: man skriver sanningen, berättar hur det är eller åtminstone hur man uppfattar att något är. Många exempel finns på inlägg i debatt och på sociala medier som visar att man inte vill ha debatt. De som tycker annorlunda och inte kan hålla med gör bäst i att hålla tyst. Det är inte en framkomlig väg. Mästaren själv menade att ja ska vara ja och nej ska vara nej. Hur skulle han ha kunna kritisera rådande system om han följt råd om att vara tyst? Hur skulle det då gått med månglarna i templet? Hur hade det gått med hans nödvändiga verop om det varit idag?

Som en tredje kontrollpunkt kunde man försöka bedöma hur viktigt det är att låta sin röst höras i just denna fråga. Hur angelägen är frågan? Hur starkt är det egna engagemanget? Riskerar det att förblinda?

En fjärde punkt är förankringen i det som är kyrkans egna grunddokument. Det är oundviklig att det som berör kyrkans bekännelse, tro och lära behöver ventileras och avhandlas. Då är det förankring i det som är kyrkans i bekännelsedokument intagna hållning som ska väga tungt. Vill man ändra får man ge ytterligt starka skäl.

För det femte kan det inte vara fråga om vilka betydelsefulla och viktiga personer som redan tyckt till. Det måste vara själva sakfrågan en diskussion gäller, inte i vilket sällskap man hamnar när man vill få uttrycka sin mening. Applåderarna borde klappa sina händer genom att själva formulera några tankar om varför de, oberoende av alla andras positionering anser det de anser.



18 augusti 2016

Ekumeniska råd att begrunda


Tillit och öppenhet ska prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor och samfund. Två av dessa tumregler lyder:

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

Man kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.

I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar om att säga sanningen om den andre:
 
Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk. Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon annans religions seder och bruk eller vice versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning.

Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

Att tala sanning innebär förstås också att man säger det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.

 

17 augusti 2016

Debattforskning efterlyses

Korsdebatten svänger. Fler träder nu fram och ger en annan bild än den antagonistiska som varit förhärskande. Nu får mitt kors mer erkännande och intitiativtagarna beskylls inte lika frekvent för allt möjligt, t ex att få det se ut som ett "inbördeskrig" i Svenska kyrkan.

Sällan redogjordes rättvisande för intiativtagarnas ståndpunkter. De överdrevs och karikerades och karikatyren polemiserade man emot. Ett slags debatteskalation som inte kunde förstå eller höra...

De tre initiativtagarna påstods dela upp världen i vi och dom och att rent av ställa offer mot offer, ja att önska kulturkamp och religionskrig. Plötsligt gick det an att ha ett dom som man inte ville ha med att göra, dom där tre och några därtill som ständigt angriper vår kyrka. Det blev personliga påhopp och angreppen blev till sist droppen för en av dem som steg av kyrkan och gav upp möjligheten att utöva vigningstjänsten. Sorgligt.

Dags för oss alla att fundera över perceptionsstörningar, kring bjälkar och grand.

Men så grep andra in. Det skrevs krönikor i DN och SvD. Och några biskopar hittade äntligen sina pennor och formulerade några kloka saker när de försökte reparera och ställa till rätta.

Besinning är bra. För oss alla, oberoende av ståndpunkter. Men eftertanken kommer ofta sent. Alltför sent. Om den kommer. Man vet inte riktigt säkert. Andras brister i debatten kan man inte göra mycket åt, men de egna svagheterna ligger alltid inom räckhåll så att de kan åtgärdas.

Nu efterlyser och önskar jag en akademisk uppsats eller ett forskningsprojekt där debatten och dess argument kunde destilleras fram. Vad sades egentligen. Var argumenten och inläggen inriktade på person? Teologi? Politik? Kyrkosyn? Visst vore det spännande?! Vad skulle vi då inte få se...

Tänk om Luther levt idag. Han var ingen skygg liten debattör. han tog i så en kyrka sprack. Kallde folk heretiker och villolärare. Förkastade och fördömde. med samma djärva sinne. Så vi kanske inte ska vara så oroliga ändå... Vi kanske har det i generna, luthergenerna...